Aftonbladet – 17 september 1868, sida 2

STOCKHOLM den 17 Sept. a st Våra läsare hafva genom den i gårdags-fö oladet meddelade notisen om kyrkomötets ki veslut i prebendefrågan erfarit, att den pre-b atensiska yttersta högern inom mötet rönte st n liten motgång i denna fråga. Det vore vi mskvärdt om man i det fattade beslutet in inge se ett godt omen för fortsättningen afld nötets förhandlingar. Sådant skulle blifvalss ill båtnad icke minst för kyrkomötes-instifö vutionen sjelf, hvilken snart skulle göra sig) g omöjlig, om kyrkomötet gjorde sig till verk-tc ;yg endast för den stela och oböjliga kon-ld servatism, som dikterat det utlåtande, hvilket i går lyckligtvis af mötet underkändes. S Den långvariga debatten utredde och -ut-!b tömde ämnet ganska fullständigt, och knap-p past ett enda argument på någondera sidan sl lef utan en replik från motsidan. P Ofverläggningen öppnades af professor Rib-S bing, som med mycken dialektisk skärpa genli dref utskottets argumentation. Isynnerhet giss5 lade denne talare eftertryckligt bemödandena i att framställa prebendena såsom ett band på de teologiska lärarnes renlärighet. Han erinrade att man kan aflägga löften och åtaga sig förbindelser i afseende på sådant, som beror på viljan, men man kan icke aflägga n löfte på att om man söker vetande, dettas ovilkorligen skall blifva så och så beskaffadt. t Afläggandet af ett sådant löfte innefattade n åtagandet af en förbindelse — att icke varas vetenskapsman. Det var förmodligen motZ : S 1 J I detta yttrande som. biskop Flensburg vände sig då han senare helt oförbehållsamt och rent ut förklarade, att den teologiske läraren icke är vetenskapens tjenare; ty — tillade den lundensiske prelaten med stort eftertryck — än i dag är det svenska kyrkans önskan att den teologiske läraren skall vara dess tje-, nare. 7 : Detta är åtminstone, man måste medgifva det, rent språk, och det återstår blott!J att önska, att våra teologer, i fall de upp-; fatta sin ställning och uppgift på samma , sätt som biskop Flensburg, upphöra medj, allt tal om den teologiska vetenskapen, samt; rätt och slätt förklara sig för lärare i statskyrkans dogmer. Rådman Björck ställde lj visserligen på dem något större anspråk, då l, han ville att de skulle, i öfverensstämmelse med protestantismens princip, söka att föra, det teologiska vetandet framåt, och att, om j de genom sina forskningar komme till insigt ; om, att statskyrkans bekännelseskrifter, så , som de för närvarande äro affattade, icke öfverensstämma med skriften, det vore rikti-; are att erkänna detta än att, för att få ibehålla ett prebendepastorat, lära något, som strede mot ens öfvertygelse; men, såsom man ser, proklameras nu uttryckligen från kyrkans höjder, att den teologiske läraren icke har till uppgift att söka sanninen, och att, om han det oaktadt skulle råka få öga derför, han då må väl ihågkomma, att han står i kyrkans tjenst, och att sanningen, om den strider mot hennes för några hundra år sedan formulerade bekännelse, skall betraktas och skys såsom villfarelse. Detta är, skulle vi tro, den konklusion som måste dragas af biskop Flensburgs argument. Ganska anmärkningsvärd var den olika ställning som de teologiska lärarne i Upsala ! och Lund intogo till frågan. Professor Cor-! nelius började sitt anförande med att kort. och godt förklara, att så länge det stodel; fast att presten vore till för församlingen, 1 och ej tvärtom, så kunde prebendeinstitutiot nen ej försvaras. Han ansåg densamma äf-! ven både böra och, kunna afskaffas. Dr Warholm bad deremot mötets medlemmar på det allra bevekligaste, och nästan med tårar, att väl besinna sig innan de sönderbröte en institution, som vore af evangeliskt ursprung. Församlingarnes anspråk på att ha ett ord med i laget vid valet af sina själasörjare sökte den lilrde professorn bemöta med der Pestämda Förklaring; att det icke kunde med något enfia ställe i Nya testamentet vise, att i de Yörsta kristna församlingarne dessa sjelfva valde sina herdar. Rådman Björck dristade likväl göra den invändning mot detta argument, att Nya testamentet verkligen tydde på att församlingslärarne utsågos genom val, och att det åtminstone var alldeles visst, att detta sätt att tillsätta prester var gammalt i vår kyrkliga organisation. Hr Olsson (från Hälsingborg visade ytterligare genom ett citat ur de Schmalkaldiska artiklarne, att just själasör! jarnes tillsättning genom val vore en anordning, som hvilade på rent evangelisk grund. . Egendomligt var att höra huru man från : den prelatensiska sidan, jemte det man sökte så godt man kunde bortresonera påståendena om den orättvisa, som beginges mot de församlingar, som voro beröfvade all rätt att deltaga i valet af kyrkoherdar, och hvilka erhölle sådana, som voro genom andra bestyr hindrade att ens visa sig inom församlingarne, långt mindre att handhafva deras själavård, man på samma gång lät förstå, att den orätt. visa och de anomalier, som prebendeinstitutionen tilläfventyrs ändå innefa.tade, betydde så föga, emedan det var så få församlingar l; som deraf drabbades: endast 36 pastorater af 1300, förklarade biskop Anjou, som tycktes anse det icke vara någonting att tala om alls att begå orättvisa mot lumpna 36 församlingar. Det var för kyrkans allmänna bästa, för kyrkan i sin helhet, som dessa församlingar måste bära de olägenheter, som med institutionen vore förbundna, och de finge trösta sig med, att som äfven de voro medlemmar af kyrkan, finge de ju sin andellj med af de fördelar, som genom dem tillskyn-; dades kyrkan i sin helhet. j Troligtvis skar det rätt obehagligt i öro; nen på många af mötets medlemmar, då li grefve Björnstjerna tillät sig förklara pre-l4 4 a j 1 —— bendeinstitutionen vara af allmänna tänkeättet utdömd. Biskop Sundberg sökte också fva detta påstående genom att visa huru det allmänna tänkesättet genom sina lagliga SKATE TESTET SEGT 7