Aftonbladet – 16 september 1868, sida 3

att hon kände sig lika besviken i sin väntar som hennes mor. Doktor Richard hade nemligen blifvit alldeles osynlig. Hon såg honom hvarken då hon gick förbi hans bostad eiler i tafvelgalleriet, i biblioteket eller hos monsieur Mcrand. Det öfverföll henne nu en rastlös oro, som hon ej kunde förklara. Hon ritade, hon spelade, hon läste, hon sydde, hon var aldrig sysslolös, men ändock fattades henne alltid något. Hvilken skada att doktor Richard inte är en vän till oss, tänkte hon understundom. Jag kände mig så glad och nöjd, då han kom. Han hade ofta besynnerliga fantasier, och man visste inte ens om han talte på skämt ciler allvar; men han fick mig att tänka på många saker, och nu, då han är borta, känner jag en liflig saknad derefter. Det är märkvärdigt huru mycket jag lärde ar honom, då han kom och stod kakom min stol och rådde mig. Somliga af hans kritiska anmärkningar voro lika många ljusstrålar. Jag vet att jag behöfver kritik, och mamma och tant beundra allt hvad jag gör. Men så nödvändig hans närvaro än var för Dora, kom doktor Richard likväl icke, och så sökte hon att, så godt hon kunde, erinra sig alla de kloka och skarpsinniga råd han hade gifvit henne. Och minnet väckte allt åter till lif. Blickar, ord, ja, sjelfva den ton, med hvilken han hade talat, återkommo så lifligt, att det stundom föreföll Dora som om doktor Richard hade stätt lits lefvande framför henue. Men hon frågade aldrig sig sjelf hvarför hon sålunda förde denne 1 ling in i sitt lif och sina tankar, då han tydligen sökte en annan väg än den hon trampade — hvarför tvang hon honom att sålunda vara hos henne 1 anden, då hans