Aftonbladet – 16 september 1868, sida 3

detta ord bruka vi som ursäkt hvarje gång vi i vår kortsynthet begå en dårskap, hvarje gång vi falla offer för en villfarelse. Detta oundvikliga, såsom det kallas, var pu i färd med Dora Courtenays öde. Hennes mor blef åter frisk. Öfven mrs Luan hemtade sig åter efter den stöt, som förlusten af hennes lilla förmögechet hade tillfogat henne; en ringa del deraf blef räddad undan det stora skeppsbrottet; John Luan skref ett kärleksfullt bref och skickade ett par hundra riksdaler och monsieur Merand beställde en följd af ritningar, hvilka höllo Dora i ständig sysselsättning. Allt detta var såsom det skulle vara — var åtminstone så, som det ofta är i lifvet, der vattnet åter flyter lugnt och stilla öfver de största skeppsbrott; men hvad som var till öfverlopps, det var att doktor Richard ständigt fortsatte sina besök. Ilan kom för att se om mrs Courtenay, och kanske derför att hennes sjukdom var mer andlig än kroppslig, kom han mera som vän än som läkare. Han sökte uppmuntra henne, och det lyckades honom. Hans konversation var liflig och omvexlande — man kunde märka att han var en verkligt bildad man; han hade äfven en vacker röst, klar, mjuk och fulltonig, och mrs Courtenay sade honom en gång helt öppet, att det var musik att höra honom. Hans sällskap var, kort sagdt, upplifvande och intressant och Doras mor ble! alltmer van dervid och fann det lika nödvändigt som sin tekopp om aftonen, då det med ens plötsligt upphörde. Jag undrar hvarfö mer kommer hit helt klagande ton. Derför att du nu är fullkomligt frisk, mamman, svarade Dora, som försökte dölje doktor Richard inte 2 mrs Courtenay i en