Aftonbladet – 16 september 1868, sida 2

TEATER. Pramatiska teatern: Goda exempel. — Så pudrar man folk. —FDidier. Vår förnämsta dramatiska scen har, som vanligt, öppnat säsongen med några af den föregåendes mer omtyckta stycken; men selan stockholmarnes landtlif numera i det rmaste upphört, och den skådelystna allänheten åter hittar vägen till biljettluckan, begynna äfven så småningom nyheterna att infinna sig. Man gjorde början med en reprise från några är tillbaka: Goda exempe, hvilket styckes egentliga märkvärdighet bestär deri, att det har de hos oss illa beryktade herrarne Meilhac och Halevy till författare. Deras blifvande skaplynne kan visserligen spåras redan i detta förstlingsarbete, ehuru det ej framsticker allt för bjert, men för öfrigt är det bela en obetydilighet, som blott senom spelet fär något värde; och i det bänseendet göra fruarna Kinmanson och Almlöf samt hrr Almlöf, Fredrikson och Hartman allt hvad man billigtvis kan begära. Men att åstadkomma det omöjliga, eller att göra stycket verkligt intresserande, ligger ej i deras förmåga. En senare nyhet, egentligen också en reprise, är tvåaktskomedien Så pudrar man folk, ett af den aktade firman Labiche och Martivs tidigare arbeten, uppfördt på Mindre teatern redan åren 1862 och 1863. Liksom västan alltid hos dessa författare, Vvarspar man ätven här ett bestämdt undervisande syfte, en sanning, som lja i srägla hos åskådaren; och liksom eljest, älka de äfven här att anlägga handlingen parallelt, om vi så få uttrycka oss, eller att genom samma händelsers och äsigters upprepande i modifierad eller kontrasterad form ge handlingen en synmetrisk och afvägd gång. Höri, liksom i i ligt annat har synbarliigen Molicre fi äfvat dem; men deras anläggning blir härigenom nagot tröttsam och enformig. Så förlorar t. ex. i förevarande stycke andra akten mycket af sin udd, just derför att sockerbagarefruns puderkonster endast äro ett varierande af doktorinnans. Om man bortser från detta grundfel, är bandlingen för öfrigt ganska fyndigt utvecklad, och de mångfaldiga upptåg, genom hvilka de respektiva fruarna, understödda af männen, röka lura hvarandra, roa rätt mycket första gången man ser dem. Djupare karaktersteckning och ett högre ipnehåll trångår emellertid stycket fullkomligt, och det farsartade har derför ingen motvigt som ger det hållning och betydelse. Hvad atergitvandet angår, så är det ganska väl lämpadt efter de fordringar stycket ställer till skådespelarne; fru Almlöf och fröken Bock excellera i att pudra och pudras,, och deras ärr män, Malingear, doktorn utan praktik och Ratinois f. d. sockerbagarn, ha fatt underhållande representanter 1 brr Almlöf och Lagerqvist. Trots detta, våga vi ej förutspå stycket någon längre framtid. Den första verkliga nyheten för säsongen framträdde i förgår afton; det war Didier, komedi i tre akter af Pierre Berton. Den hos oss hittills ej kända författaren synes tillhöra ungefär samma riktning som Octave Fevillet m. fl., eller den aktningsvärda dramatiska skolan. Han har här uppställt ett intressant själsligt problem, en redan åldrande lärd, som, efter ett lif, egnadt åt vetenskapen ensam, med hela den första kärlekens glöd och mannens allvar älskar en ung flicka, men finner hennes hjerta redan upptyldt af en annans bild och derföre, ehuru först efter de väldsgmmaste lidanden och sedan han stått på vansinnets tröskel, lyckas dämpa sin passion och återvinna sinnets jemnvigt. n tvifvel erbjuder detta ämne en rik tond r ett drama ar sedlig halt och betydelse, och vi medge äfven gerna, att det varit författarens afsigt att astadkomma något sådant. Men med äkta franskt skaplynne har han för effekts vinnande tillspetsat de ur förhållandet uppväxande konflikterna till den grad, att han sedan ej kan för dem finna någon fullt tillfredsställande lösning; och de FRE SR AN NAR st PV pa SALE FUN VIN JA be PRE ae ar ts Rn