Aftonbladet – 15 september 1868, sida 3

och fördjupade sig i läsning af densamma. Af denna orsak gaf hon ej akt på, att en ganska ung, välklädd mansperson tog plats i samma vagn kort före tågets afgång. Efter ett par minuters fart tilltalar den unge mannen henne plötsligen. Jag har något att meddela er, min fru, säger han. Mig? svarar fruntimret, som blef icke litet förundrad öfver att befinna sig allena med en ung man, som hon antog för en skolgosse. Hvarmed kan jag stå er till tjenst? — Jag skall säga er det, och jag hoppas, att ni är så höflig att icke neka mig min ringa bön. De sista orden beledsagade han med ett ironiskt småleende. Fruntimret blef något förundradt öfver dessa ord och lade ihop sin tidning. — Jag skall icke göra er något ondt, fortfor den unge mannen, i det han drog en lång dolk ur fickan, om ni är så god och genast ger åt mig alla edra smycken och eder portmonnä, hvari fanns 300 dollars, då ni betalte er biljett.. — Han hade emellertid tagit plats midtemot fruntimret, som ögoblickligen uppfattade situationen. En lätt dragning på munnen var allt, som röjde hennes inre rörelse. — Vill ni verkligen våga... — Jag har redan sagt er, min fru; att jag icke har för afsigt att göra er förtret, men skynda er. — Jag tror, uppriktigt taladt, att jag har en kollega i er, utbrast fruntimret leende. — Hvad behagas? — Till hvilket band hör ni? — Jag arbetar för egen räkning, svarade den unge tjufven stolt. — Jag hör till de fruktansvärda kamraternes, band. Har ni hört talas om dem?, — Ja., — Det första, jag har emot det, är, att vi äro för många som dela bytet. Vi arbeta för öfrigt enhvar för sig. Jag är för ögonblicket på en affärsresa — Åh, verkligen! — Och det är en god affär. Vid nästa station väntar jag att få träffa bankiren Walter Smith af huset Smith, Backs Söner. Han är förälskad i mig. Han tager plats i denna vagn, och jag vet, att hans fickor äro fulla af banknoter. Förstår ni, hr kollega. -— Ja, men... — Intet men, vi dela, och om ni så vill, kunna vi öra flera affärer tillsammans. Ni är en vacker arl och kan gå och gälla för min bror. — Men om ni bedrager mig? — Hvarföre skulle jag bedraga er? Jag stiger icke ur vagnen, ni kan blifva hos mig, och i värsta fall är det ju alltid tid Nod att taga mina smycken. — I detsamma stannade tåget. Öppna dörren,,sade fruntimret, och se efter, om ni icke kan få öga på en tjockmagad herre med en stor panamahatt. — Tjufven öppnade dörren och såg sig omkring. Men idetsamma stötte fruntimret honom ut och ropade: Grip tjufven! De tillspringande poliskonstaplarne bemäktigade sig honom genast. Fruntimret steg ur vagnen, berättade hvad som händt henne och fortsatte derpå sin resa. Hon är gift med en domare Louisiana. — Horatii oder, satta i musik. Skolirets åfslutande i Salzburgs lyceum har utmärkts senom en intressant musikalisk egendomlighet. Läraren i sång lät nemligen exeqvera en tre seker gammal klassisk komposition: Horatii oder, ör fyra röster, af Paul Hoffheimer, en berömd orgelnist, hvilken kejsar Maximilian för hans utnärkta förtjensters skull slog till riddare. De frågavarande musikstyckena publicerades första sången år 1539 i Närnberg i en samling benämnd: Harmonix poetice Pauli Hoffheimerb, och för tt nu utföra dem, nödgades man först öfverlytta dem till moderna nottecken. Tyska blad äga, att denna komposition gjorde det största in ryck på åhörarne och att Hoffheimers maner myccet liknar Palestrinas i harmoniskt och imiterar len gregorianska sången i melodiskt afseende. — Falskmyntare, Polisen i Hamburg har yligen lyckats att gripa ett band falskmyntare, estående af en hamburgsk bildhuggare samt en nekanikus och en guldsmed från Wandsbeck, vilka hade sin verkstad i en källare vid Jägertrasse i S:t Patli. Man påträftade der alla de erktyg, hvaraf de bade betjenat sig, såsom gipsnodeller, smältdeglar och stampar samt ett parti å metall. De häktade, hvilka lära utprånglat ett etydligt antal falska preussiska thaler, ha ännu cke erkännt sitt brott. — Anekdoter. Göteborgs-Postens krönikör berättar: I en af våra grannstäder afled för cke länge sedan ett af dessa gamla originaler, wvilka i vår, tack vare ångan, elektriciteten och nagnetismen, alltmer förhyggligade tid bli allt sällyntare. Otaliga äro anekdoterna om hans egenlomliga sätt att uttrycka sig, men för i dag vilja i endast anföra ett par deraf. En gång satt han som domare i ett mål, hvarid en gumma blef dömd till åtskilliga dagars vaten och bröd. Då gumman skulle utföras ur domalen skrek och larmade hon såsom dylika älskliga vinliga varelser vid liknande tillfällen bruka, men lå dundrade domaren med förfärande röst till henne öljande lugnande ord: Tyst, käring, bråka inte, ade här gått rättvist till, hade du Blivit dömd ill mycket merl! Då han en gång skulle för en bortresande fanilj tolka den saknad, som skulle fylla hans bröst, lå de voro borta, råkade orden att falla sig på öljande klassiska sätt: Ja, Herre min Gud, hvad le ska bli roligt att se, hur ledsamt de ska bli är herrskapet ä restal Er a