Aftonbladet – 15 september 1868, sida 3

Ja, sanningen skulle ha inbringat er mer än denna skamliga lögn. Monsieur frammumiade något obegripligt svar, men doktor Richards vrede hade redan smält till förakt. Hans panna blef åter jemn och slät, hans bruna ögon återfingo sitt lugna uttryck, och han utbrast i ett hjertligt skratt på sin egen bekostnad. Att tänka sig att jag talat med den der låge uslingen, som om han kunnat fatta sanningens skönhet! sade han, vänd till Dora. Men huru skola vi nu bete oss med den der kanaljen, miss Courtenay? Hvem af oss skall hehålla ramen? Jag beställde den, men ni gaf ritningen till den, så att om ni behöfver den — Nej, det gör jag inte, svarade Dora med en lätt rodnad. I sådant fall behåller jag den, sade han helt hastigt. Jag skall komma igen litet senare och göra upp saken med er, tillade han, i det han gaf monsieur Dubois en betydelsefull blick; ty jag kan se i ert ansigte, miss Courtenay, fortfor han, seende på henne med ett leende, i det de båda lemnade rummet, att jag inte får vara för sträng mot det brottsliga paret uti er närvaro. Ni såg helt förskräckt ut för en stund sedan. Ja, ni såg så ond ut, doktor Richard. Gjorde jag? Nå ja, Sanct Augustinus säger ju att hvarje menniska bär inom sig Adam Eva och ormen, och jag tillstår, att jag märkt att han har rätt deruti. De röra sig alltsom oftast inom mig. För att inte Adam skall få makt öfver mig, lemnar jag nu den der gemena bedragaren och hans hustru. Jag tviflar inte på att de nu som bäst hålla på att slåss, medan pojken ser på och den hvita hönan kacklar. Må de gerna göra det! Tillstå att ni anser mig för en narr! tillade han plötsligt i det han stannade på