Aftonbladet – 14 september 1868, sida 4

eller stekning kringsprides, helt och hållet försvinner. Har djuret deremot under sommaren gått på bete-samt är vid temligt slagthull, är särskild utfodring icke nödig, utan kan detsamma genast nerslagtas. och skall i köttbaljan göra mera nytta än köttet efter en gammal utmjölkad ko. För den som har handlag och vana, är säkrast att med tveeggad knif sticka djuret i nacken för att gifva ögonblicklig död utan plågor, men som detta sätt att slagta, fordrar att man sett några gånger förut huru man bör förhålla sig; måste jag tillstyrka begagnandet af med kula laddad bössa för att gifva hästen en lätt död. Då kreaturet fallit, stickes det i bröstet för blodets aftappning, och förfar man sedan som vanligt med nötkreaturen vid hudaftagning och kroppens sönderstyckande. Hästen är liksom svinet isterdjur, och vill man koka soppa på köttet som färskt, tillsättes under kokningen en tesked ättika till hvarje matportion, hvarigenom den annars sötaktigt fadda smaken förgvinner. Ett stycke hästkött gifver starkare Soppa än en lika qvantitet af ett nötkreatur, men det förra krymper mera tillsammans under kokningen, hvartill orsaken är att hästen vanligen slagtas vid högre ålder än hornboskapen. Blodet, fullkomligt lika godt som svinblod, användes till korf, pudding, palt och bröd. Lefvern späckas och stekes som vanligt. Hjerta, njurar och lunga användas till med sådana delar vanliga anrättningar; det förstnämnda stekt är lika godt som fågel. Af det färska köttet kan tillagas biffstek, köttbullar, pannkött och grytstek. Rimsaltadt och kokt, spisas det kallt till smörgås. Inlagdt i ättika, peppar, lagerbärsblad samt med handen afstripadt enris, i hvilken lag det bör få ligga åtta eller flera dagar, är det späckadt och stekt en verkligt läcker rätt, med hvilken intet nötkreaturs kött kan jemföras. År hästen fet och har som sådan späck och ister, tagas dessa tillvara och användas sålunda: späcket skiljes från köttet samt sönderskäres i fina tärningar. stekes, urpressas och silas samt användes till lädersmörja eller som lampolja. Istret rengöres väl och smältes samt kryddas med peppat, mirhiam, timian och salt, och är fullt lika godt som gåssmult att steka mat uti, Skall köttet insaltas, kan man stycka det med benen eller ock skäres köttet från dessa, samt ingnides med saltpeter och salt som vanligt. Skall salt kött hålla sig öfver sommaren, häller man om våren laken af köttet, kokar honom under flitig skumning, till dess han blifver riktigt klar, samt slår honom först då, när han blifvit fullkomligt kall, återigen öfver köttet. Köttet på bals,bringor och slagsidor bör, i stället för att insaltas, afskäras samt hackas mycket fint för att användas färskt samt vederbörligen kryddadt till köttkorf eller medvurst. Då köttet legat tillräckligt länge i salt, kan det upptagas för att laken skall afrinna samt rökas sedan med enris, och blifver det då ojemförligt bättre än renkött. På salt kött kokas med stor fördel såväl ärter som kål. Skiljas benen från köttet före eller efter insaltningen, böra de för sopkokning klyfvas midt itu och ej afhuggas endast på längden. Under vanliga år utgallras omkring 20 å 25,000 hästkreatur; men det är tyvärr säkert, att höbristen kommer mycket betydligt att ihöst öka detta antal. Värt land har icke råd att för kvarje år rata ett näringsmedel, som i penningevärde kan skattas till minst en million riksdaler, och förtjenar tillvaratagandet af denna massa af goda födoämnen alla ädla medborgares medverkan. Utrotandet af denna förnuftsvidriga fördom är så väl det mest tillförlitliga sättet, att för alltid föra slut på byteshandeln med gamla, mindre aretsföra hästar, med allt dess skoj och djurplågeri, som det säkraste medlet, att förbättra den svenska hästkulturen, hvilken icke bar någon varaktig framtid förr, än hästen blifver allmänt erkänd, att hafva värde som slagtdjur, ty först då skall mera omtanka egnas åt urvalet af afvelsdjur och inga sämre hästar, fast framsvältade, få förtära det foder, som borde gifvas som en ökad ration åt de kreatur, hvilka kunna göra fullkomlig nykta för fodret, och enär ingenting är ringa, lågt eller föraktligt, som kan bidraga till fäderneslandets sedliga eller materiella förkofran, vågar jag tro, att denna aktade tidnings respektive läsare skola godhetsfullt, i betraktande af det här afhandlade ämnets vigt, förlåta den ringe mannen, att han i sin obetydlighet vördsamt vågat påkalla ett helt och för alla stora iders framgång varmt nitälskande folks odelade och välvilliga uppmärksamhet, och om någon af de hedervärda läsare, som önska erhålla såväl en vidsträcktare kännedom om hästen, hans hemland, hans olika racer och hans rationella behandling under friska tillståndet som någon bekantskap med hvad i andra länder blifvit gjordt för, att utrota fördomen mot hästens kött som menniskoföda, torde ban då skyndsammast, efter pris af tretioåtta ören pr exemplaret, då hvarje femte exemplar erhålles gratis, hos mig, under adress: Stockolm och Stortorget huset n:r 18, reqvirera den här omnämnda lilla folkskriften i hithörande ämne, och som skall utkomma i tillstundande Oktober månad samt skall under korsomslag med posten kostnadsfritt öfversändas, enligt af reqvirenten uppgifven adress. En liten, kanske icke alldeles oförtjent uppmuntran för ett tolfårigt, oegennyttigt samt lika lönsom tacklöst arbete i upplysningens och det allmännas tjenst, och skall jag, såvidt min lilla förmåga och inskränkta materiella resurser tillåta, söka vara nyttig igen som hästslagtare, då jag den 1 tillstundande Oktober öppnar bland på andra ställen köttbod äfven i sjelfva staden, uti huset nr 3 Trädgårdsgatan, der jag då dagligdags skall träffas för uppköp af hästar till slagt. Stockholm den 1 September 1868. Karl Ekeblad. P.S. Samtliga respektive tidningsredaktörer, som inse hästens vigt och värde för vårt land, dess oding och försvar, torde godhetsfullt i deras aktade blad reproducera ofvanstående välmenta uppsats, genom hvars behjertande vårt land kan med säkerhet i år vinna mera än en million riksdaler.