Aftonbladet – 14 september 1868, sida 4

ORITT; GCEIOF VOR WEBEFICIy BATSTae; Aajor DETECRSUFARER, Upsala; Brukspatron Peters med fru, Upland; Studerandena Boije af Gennäs, Wold och Hallengren. Halmstad; Studeranden Olofson, Södermanland; Studeranden Rogberg, Up: sala. Håtel Petit, Lilla Nygatan J4 8: Studenterna Vrolanå, Grefberg, Pettersson och Engberg, Östergötland; Notarien Adler, Handlanden Björkman samt Bokhållarne Lundberg och Hasselberg, Nya Kopparberget. i Till vårt lands hästegare! Hänvisande till min i Aftonbladet för den 26 Augusti införda anmälan om en foltskrift om hästen som slagtdjur och hvilken i tillstundande Oktober månad utkommer från trycket, anser jag mig böra offentligen meddela några råd och upplysninför de -hästegare som, innan ofvannämnde roschyr lemnat pressen, vilja nerslagta de äldre eller mindre arbetsföra hästar, hvilka de, i anseende till bristen på hö, ämna att i höst utgallra; och för att icke taga Aftonbladets godhet allför mycket i anspråk skall jag så kortfattligt, som möjligt, meddela hvad som bör iakttagas. d 1:o. Fördomen mot hästkötts ätande är i vårt land snart sina tusen år gammal och fortplantas hos oss, som en katolicismens qvarlefva. Vid hofven, den fornsvenska benämningen på de ställen, der offren åt de hedniska gudarne slagtades, åto såväl folket som presterna af hästens kött, ända tilldess, att kristendomen började predikas i vårt land, ty påfven Gregorius den tredje hade till den helige Bonifacius utfärdat en bulla, som bland annat innehöll följande: Jag har af eder erfarit, att i edert land finnas menniskor, som täta kött såväl af den vilda som tama hästen, och förmanar jag eder derföre, att icke vidare tillstädja detta, utan förhindra det genom alla möjliga medel i Jesu Christo, samt med bannlysning straffa en hvar. som äter deraf, ty detta djurs kött är orent och afskyvärdt. Påfven Zacharias förnyade och gaf ytterligare helgd åt denna bulla, hvilken föranleddes deraf; att kristna lärans predikare i mellersta delen af Europa beklagade sig i Rom, att hedningarne icke ville lyssna till försonarens evangelium, utan oafbrutet deltogo i offermåltiderna, vid hvilka hästar slagtades och åtos; men det var först under det tionde århundradet, då kristendomen slagit fasta rötter bland de skandinaviska folken, som hästköttsätande blef dem af ofvan anförda skäl förbjudet. När man vet hvad inflytande en påflig urkund, under katolicismens gyllene tidehvarf, utöfvade på den blinda folktron, låter det lätt förklara sig, att den förnuftsvidriga fördomen mot hästen, som matnyttigt djur, kunnat i folkens föreställningssätt under århundradens lopp bibehålla afsky och vämjelse för ett kött, hvars förtärande varit belagdt med bannlygning, kyrkans hårdaste straff. Med fördomen mot hästkötts ätande, hvilken hade sitt upphof i ett aktningsvärdt nit för kristna religionens befrämjande, inträdde hästens olycksöde, ty då ban nu let obrukbar för sitt än-. damål, fick han ej längre dela hornboskapens lyckliga lott, att på ålderdommen gödas och slagtas I stället för att efter döden uppätas, ätes och gna. es han nu lefvande af hästplågarens gissel, hvilet faller allt tyngre ju svagare kreaturets krafter blifva; och derföre är det en oeftergiflig, moralisk förpligtelse för hvarje samhällsmedlem, som nitälskar för vårt folks tillväxt i allt sedligt godt och nyttigt, att rastlöst och ihärdigt arbeta för utJotandet af denna vanvettiga och i sina följder ohyggliga fördom, hvilken åstadkommit oberäkneligt mycket ondt, samt vållat så mycken tallös grymhet, svek och svordom, ty när hästen såsom slagtad icke ansetts vara af någon nytta, har snikenheten i förening med svek och grymhet trott sig ega rätt, att misshandla detta ädla, finkänsliga djur så länge en bloddroppa finnes qvar att utpressa eller en lefvande kött.mula att gnaga. Flera af vårt lands ädlaste män, bland andra br grefve H. von Fersen, hvilken för några och tretio år sedan genom offentliga kapplöpningar sökte kalla till lif kärlek och lefvande intresse för vårt ädlaste husdjur, hafva offentligen upptfrädt för att göra slut å den råa och barbariska medfart, som den utefvade och spatthalta hästen är underkastad på våra landtmarknader, der hästhandeln till större delen består i byten och der mellangiften vanligen inskränker sig till några supar eller qvarter bränvin, allt efter refbenens större eller mindre synlighet bos de föråldrade och maktlösa byteskreaturen... Detta hr grefve von Fersens ädla uttalande bör bland annat gifva svenska kapplöpningssällskapet en ledning för en följdrik och till målet säkert ledande, allmänt gagnelig verksamhet. Denna lilla utflygt från ämnet torde förlåtas mig! Då oxen eller kon blifver gammal, gödas och behandlas de utmärkt väl för att efter döden tjena : menniskan till nytta, men hästen, som är mera finkänslig än hornboskapen, han svältes och piskas långsamt till döds, när han som arbetsdjur ej kan göra fullkomlig nytta för fodret. Ju svagare, ju eländigare hästkreaturet är, desto tyngre faller skojarens blypiska på den sårhöljda huden, som är fasttorkad vid de köttlösa, mörbultade knotorna. Under ohyggliga eder, betselryckningar och tallösa piskrapp gär den gamle häststackaren utur den ene hästbytarens hand i den andres, och som dessa idkare af det hjertlösaste näringsfång söka i svek öfverlista hvarandra, får djuret ingen hvila förr än det maktlöst dignar under sina plägares gissel. Vi äro visserligen till namnet bekännare af kristendomens kärleksfulla lära, men i vår behandling af husdjuren stå vi på en mycket låg kulturgrad och visa oss vara i detta hänseende sämre och uslare än hedendomens okunniga dyrkare; och är det derföre en helig pligt för hvarje fosterlandets vän, att arbeta för, att djurens rätt till mensklig behandling blifver erkänd och i våra folkskolor tidigt inplantad i det uppväxande slägtets unga sinnen. Djuret skall och bör arbeta lika väl som menniskan, men det måste hafva sin fullt tillräckliga föda och får icke ansträngas öfver sin förmåga; och denna vår förpligtelse emot djuren blifver än större, då vi hågkomma, att de äro beröfvade talets förmåga, att meddela åt oss deras glädje, ) . nöd och lidandets smärta, men det tysta ögats fuktiga språk är desto mera vältaligt och tränger djupt i hvarje god och ädel menniskas hjerta. Hvarje förtryck, hvarje den råa styrkans kraftyttring mot den svage, värnlöse, är en låg och oädel handling. Man kan visserligen invända, att djuren sakna menniskans finkänslighet och själens reflekterande förmåga, så att det maktmissbruk, som menniskor emellan, skulle stämplas barbariskt och grymt, icke förtjente detta hårda, skoningslösa omdöme, då det utöfas emot djuren, dessa menniskan i de ädlaste egenskaper underlägsna varelser, men hvem vet, om icke djuret också har en själ, och månne icke kreaturets suckan och blommans doft är en helig bön till honom, om hvars godhet och storhet vi stoftets barn hafva blott en dunkel och ofullständig kunskap. I de flesta civiliserade länder och slutligen äfven i vårt bar en stigande upplysning sett sig för-!k anlåten, att genom lagar stadgå djurens rätt till 3 mensklig behandling; men lagens bud kommer aldrig tillfyllest att skydda hästen från misshandling, så länge som köttet af detta busdjur hålles för, att vara menniskan till ingen nytta. Hvilkets kreatur är väl så snyggt, så noggrannt i valet af föda och dryck, som hästen, och ändå, just i följd ti af en föråälsrad och med modersmjölken insupen d papistisk fördom, anses hans kött föraktligt som näringsmedel. 2:o Utrymmet i en tidning, strängt anlitad af dagens företeelser, nekar mig att här införa bevis i för, att såväl en vidsträckt erfarenhet som vetenc skapen tillfulio vitsordat. att den välfödda och friska hästens kött, rationelt anrättadt, är ett godt,.. starkt närande, lika helsosamt som välsmakligt fi födoämne. De sjukdomar, som göra djurets kött js icke ätbart, äro: rotz, springorm, skabb, muggel brand, mankfistel, sädessirängfistel, mjeltbrand, 5. lungröta, elakartad quarka, vattusot, eller då djuret dödt utaf gifts Öfver hästslagtaren; som köper hästar till slagt och säljer köttet, måste ovil-!N korligen af sundhetspolisen utöfvas sträng kon-;ny troll, så att han i sin. okunnighet eller snälhet ej F förstör den unga, allmännyttiga reformens framtid. Här är endast fråga om den enskilde hästegaren, som i sitt hushåll vill tillgodogöra köttet af ett sreatur, som han längre tid egt och följaktligen! vet, om det är fritt från ofvannämnda eller likirfade sjukduwsformer;j hvilka göra köttet icke ;)bo itbart. Har hästen varit med hafre starkt stallfodrad, hin han windoarR om månad fira dalomninrman födas I YIT