Aftonbladet – 14 september 1868, sida 3

s-) modadt befinna sig i h svårt rubbad eko sa I nomisk ställning, måste Våra en allmän me: et I ning. Hvad bör ae göras för att främje :e Idenna billiga Önskan? Från äldsta tide -har man insett det oundgängliga behofd vet at värdemätare. Efter omständigheternt lhar man bestämt beskaffenheten af värde mätaren, och förändringarne hafva vari mångfaldiga. Såväl djärshudar och snäcko! :jsom metallerna: jer, koppar, silfver och I-Iguld, hafva till värdemätare blifvit an a vända. Åfven sedan man blifvit mera all 6 ) mänt eniga om att de ädla metallerna föree trädesvis voro lämpliga dertill, insåg mar , licke att till och med smärre jemkningar uti e I sjelfva värdemätaren medförde genomgripande I förändringar uti eganderätten. Man trodde h fp vanligen att allmänheten skulle så mycket se på prägeln, att den förbisåg det inneboende värdet, hvilket berodde af myntets halt och a vigt. Under intrycket af dessa åsigter tillkom-mo de många förändringarne i myntväsendet Jochnär de maktegande blefvo vandaatt tid efter 5 J annan minska värdemätaren utan ätt samtidigt I förbjuda all retroaktiv tillämpning på ingångna , Jaftal, så kom mean slutligen, under påtryckningen af bekymmersamma omständigheter derhän, att man trodde sig i värdemätarens ställe kunna sätta en blott skrifven eller Jöryckt förbindelse. På detta sätt uppkom Pappersmyntet. Banksedeln, förträfflig så.JSom anvisning på mynt, utgör en öfverhängande fara om den skall föreställa mynt. Det är ett misstag att förmena det denna utväg är den billigaste, Nödbröd är visserligen för ögonblicket en billig föda, men blir deremot i längåen kostsam, emedan den undergräfver (individens arbetskraft. På enahanda sätt undergräfver nödmynt nationens ekonomiska ställning; det är den dyraste af alla värdeI mätare. Att lättsinnigt tillgripa denna utväg är oförståndigt, att längre än nödvändigt begagna sig deraf är oförsvarligt. Den fråga, som mu afhandlas, är icke ny, men den har tid efter annan liksom fallit i glömska, och vi befara att uppskof på obestämd tid, kan medföra ett förfärande uppvaknande, Låtom oss derföre taga tiden i akt och vidtaga den åtgärd som bort vidtagas redan år 1834, . . Grefve von Schwerin sökte lugna sinä saintida dermed, att riksbankens sedlar enligt grundlagens ordalydelse: icke skola, utan blott att de mä för mynt erkännas. . Men att i er så vigtig fråga, som sjelfva värdemätaren, bibehålla så tvifvelaktiga uttryck, att insigtsfulle män kunna. tveka om det verkligen skall varg en förpligtelse eller icke att i liqvid emottaga Tiksbankens sedlar, är väl. en orimlighet. Riksbanken öfvertogs af ständeraa 1668, men denna vådliga tvångskurs för riksbankens sedlar har aldrig funnits före år 1809 och redan vid 1834 års riksdag insåg man farån af ett sådant stadgande. Förslag till en begränsning i twångskurses för riksbankssedlarne gjordes på det sätt, att riksbankssedlarne ej skulle längre, än invexlingen med mynt obehindradt fortgick och af riksbanken upprätthölls, emottagas i liqvider enskilda emellan. Detta förslag blef i grundlagsenlig ordning hvilande till 1840 års riksdag, då samma förslag af alla fyra riksstånden blef antaget och gilladt. Men förmodligen i anseende till den ogynnsamma stämning, som då var emellan de båda statsmakterna rådande, erhöll förändringen icke kunglig sanktion. 1858 års finanskomite upptog frågan ånyo och ville, ! för att befria svenska nationen från bank-: sedlar med tvångskurs, dela riksbanken i två 4 afdelningar, hvaraf den ena skulle utgifva ilfversedlar, d. v. s. icke en endå sedel utöfver motsvarande inneliggande silfver, och den andra afdelningen utgifva vanliga bank-! sedlar, hvilka man emottog så länge de ansågos goda. Dessa silfversedlar voro då jemförliga med depositionsattester å silfver. Förbättringen var ganska stor, men vida kostsanimare än att helt enkelt frånkänna alla förbindelser tvångskurs. Som man vet öfverlemnades finanskomitens förslager till riksdagen, och många goda upplysningar och bidrag till landets ekonomiska och financiella:? utveckling hafva ur detta arbete hemtats. Hufvudfrågan har dock hvilat till 1868 års riksdåg. En mansålder har således redan förflutit sedan denna förändring bort vidtasas. Väl har tid efter annan yrkanden blifvit framställda, att de enskilda bankerna skulle åläggas infria sina banksedlar med clingande valuta, men dessa påståenden hafva vanligen framkommit, emedan man trodde ig dermed kunna bereda de enskilda banserna några svårigheter och ej derför att jelfva principen var fullt riktig och borde i in helhet genomföras. Då emellertid fråsans inflytande på de enskilda bankerna nöjligen inverkar på en eller annan ännu vekande riksdagsmans åsigt, och då under len högst intressanta diskussionen inom kamarne blifvit uttaladt, att om förändringen vidtogs: De enskilda bankernas banksedlar kola i likhet med riksbankens gälla som iltigt betalningsmedel i landet; samt att:k De enskilda bankernas sedlar skola således !l plifva lika goda som riksbankens; samt indtligen att: Man har ansett det vara ätt att införa likställighet emellan riksbanens och de enskilda bankernas sedlar; sås orde dessa yttranden böra närmare skär-i! skådas. v När man ifrågasätter och föreslår bortta-s andet af all tvångskurs för banksedlar, så t! an deraf väl icke rimligtvis uppkomma nålc on ny verklig eller inbillad fördel för de q s nskilda bankerna, ty de af dem utgifna bankedlar kunna väl icke anses såsom sgiltigt etalningsmedel: sedan riksbankens sedlar si pphört att vara sådant. Benägenheten, att ti hvarje finansiel fråga se en sträfvan att illviona de enskilda bankerna fördelar, förlindar mångens eljest rätt klara OM, aomie. Itt de enskilda bankernas sed!7 skulle komna i plikställighet med riksbankens är först ch främst icke sakt, ty riksbankens sed0 ANA LL l-llocd