Aftonbladet – 12 september 1868, sida 3

annan; snart är hela hvalfvet beströdt. Ovilkorligt bortdör samtalet och ögat riktas dit upp med stilla längtan, med ljuft svårmod. Man känner att anden höjer på de bundna vingarne och vill dit, men man känner äfven att vägen är så lång, så svår att finna... En tår stiger upp i ögat — den medvetna ofullkomlighetens tolk — och hjertat skälfver, likt stjernans bild i vågen. Hvad man då tänker och känner, torde jag ej behöfva beskrifva för dig, som så många gånger, hand i hand med mig, njutit af ett dylikt naturens skådespel. Och att tolka det för andra, blefve icke heller möjligt. Sådana stunder äro ett telegram från jorden till himlen — utan mellanstationer. Endast tvenne känna hvad deri står: afsändaren och emottagarer. Men ett är godt att veta, och det är, att hur oklar och sammanträngd stilen är, blir den dock i samma minut förstådd. Och, för visso! om man oftare afsände sådana budskap, blefve ens inre mer och mer likt det klara hvalfvet deruppe, der den ena stjernan tyckes framkalla den andra, tills de ej mer kunna räknas, utan bilda ett ijushaf, hvars glans gifver skönhet och glädje åt den mörka, arma jorden. Just så skulle det vara! Och nu äro mina små resebilder slut, såväl som ditt tålamod, förmodar jag. De ha räckt länge nog båda. Jag har haft ingenting nytt, ivgenting ovanligt att förtälja dig och du kan derföre med skäl tycka att de lika gerna kunnat vara oskrifna, som skrifna, men det har nu en gång blifvit mig en kär vana att tala om för dig de intryck, lifvet består mig, och som jag har en meddelsam natur och du en öfverseende, så — har det gått som det gått. Jag erkänner med Sehlen ke håll: för ald h kan ej hålla mun för aldrig det, oc! vm dt är ett fel, så tror jag det är et