Aftonbladet – 12 september 1868, sida 2

STOCKHOLM den 12 Sept, : Kyrkomötets sammanträde i dag har föreett föga af intresse. Ett nytt tillfälligt utkott, AZ 2, för behandling hufvudsakligen : vf frågor rörande katekesen, har blifvit utedt; och har samma utskott blifvit sammanatt på följande sätt: ; Ledamöter: presterlige: Dr Toren (43 rö1 ter), biskoparne Butsch (37) och Björling (20). 1, Lekmän: Hrr Carlson (40), Waidenström. 38) och Liedholm (28). uppleanter: Presterlige: Dr Landgren (37), hr Widen (37) och biskop Björck (23). Lekmän: Hr Torpadie (42), frih. Hierta (37) och hr af Sandeberg (26). Efter sammanträdets slut valdes af utskottets ledamöter till ordförande biskop Dutseh och till vice ordförande biskop Björing. Åtskilliga motioner hafva äfven idag blifvit väckta och till vederbörliga utskott remitterade; hvarjemte frågan om upplåtande af en del af samlingssalen åt åhörare blifvit löst genom ett af grefve Hamilton framstäldt och af mötet gilladt bemedlingsförslag, enligt hvilket plats kommer att upplåtas i nedre delen af salen åt statsrådets hrr ledamöter samt prester och ledamöter af riksdagen. Det första utskottsbetänkandet har i dag till kyrkomötet inkommit och blifvit bordlagdt. Det är tillfälliga utskottets AZ 1 betänkande i väckt fråga rörande indragning af de återstående prebendepastoraten. Detta första betänkande torde kunna anses ominöst för hela kyrkomötet, liksom utan tvifvel sakens behandling och utgång blir betecknande för detta mötes anda och karakter. Utskottet har nemligen afstyrkt bifall till riksdagens anhållan om indragning af de återstående prebendena. Qvintessencen af motiverna för detta afstyrkande ligger i följande tirad: Tänker man sig åter det förhållande, som nu önskas införas, alt den teologiske läraren icke längre står det kyrkliga embetets tjenst, så torde, så vid: på denna omständighet beror, en fara för honom vara för handen, att fatta sin ståndpunkt utanför kyrkans tro och bekännelse och att vid sin vetenskapliga verksamhet röra siy i en riktning, som är densamma helt och hållet motsatt. Här finner man mycket öppet och otvetydigt uttalad den farhågan, att en verklig och sjelfständig teologisk vetenskaplighet skulle kunna utveckla sig i värt land, i full icke teologerna genom ett extra brödstycke bundes fast vid kyrkan och fjettrades genom presteden. Hela detta resonemang är så djupt karakteristiskt för våra bekännelsetrogna och deras äflan att genom allehanda medel — icke minst Mammonslockelserna — bevara den skenbara enheten, att de skulle kunna tjena till en utgångspunkt för en genomförd skildring af våra kyrkliga förhållanden.