Aftonbladet – 10 september 1868, sida 2

ike; men en natt var tillräcklig för attj kiogra denna villfarelse af min själ, som är vöjd för tillit. Utan pressfrihet och församlingsfrihet, huru kall väl en suverän få veta sanningen?... Ivem skall säga honom den? Hvem skall rara egnad att säga honom den? Månne ans adjutanter, hans kammarherrar, hans tallmästare? Af dem vore det ett brott not det passande, icke ett bevis på upprikighet. Månne pretendenterne till efterträlareskapet efter de angripne ministrarne?... Men hvarje pretendent, som anklagar, får endast sin förtjenta lön, då han afspisas. Då pressfriheten och församlingsfriheten äro le båda enda utvägar en suverän har att irskilja sanningen, hvilken det ligger i så mångas intresse att dölja, äro de nyttiga företrädesvis för honom; följaktligen tillkommer det honom att förhindra att något afräck göres dem. Måhända kunna smädeskrifvande personer, som synas för djerfvå för ett ögonblick beskugga pressens dager, men det gör då tillfyllest att ställa emot dem föraktets orubblighet, för att göra detta ögon. blick kort, för att dräggen skall sjunka till botten och sanningen klarna, frigjord från all anstöt och allt groll. Om pressfriheten och församlingsfriheten, hvilka ömsesidigt tjena hvarandra till rättelse och motvigt, hade funnits, skulle de med all säkerhet ha förhindrat ohjelpliga fel, som begåtts; de skulle särskildt ha förhindrat Mexikos besättande. Men för hvilka utförda storverk skulle de väl ha lagt hinder i vägen? Dessa utförda storverk, hvilka äro de? Att berömma dem vid glaset utan att närmare uppgifva dem, såsom finansministern Magne gjorde vid generalrådets i Dordogne middag, är lättare än att uppgifva dem utan att berömma dem. Det är icke sannt, att samhället var hotadt före den 2 December 1851, och att statsstrecket räddade det. Den 10 December 1848 hade makten blifvit så fåst konstituerad på den nya grundvalen, den republikanska grundvalen, att från den 10 December 1848 till den 2 December 1851 ingenting hade lyckats att skaka den, hvarken den romerska expeditionen i Juni 1849 eller lagen af den 31 Maj 1850. Detta är hvad historien-kommer att skritva! En ursäkt för statskuppen kan icke finnas annat än i dens samvete och afsigter, som fr den lyckliga utgången äfventyrade sitt if. Jag tror fullt och fast, att den valde af den 10 December icke skulle ha företagit denna statskupp, om han icke hade haft den djupa öfvertygelsen, att han skulle förherrliga den genom sina verk. Verkligen fanns också stora saker att företaga och utöra! Att börja med hade man framför allt att göra en regering, som var ny, en regering, som ej var hoplappad, en regering, som var makten, utan att vara despotismen och friheten utan att vara parlamentarismen, en regering, som i stället för all konstitution blefve ett uttryck af folkviljan i hela dess makt och hela dess uppriktighet. Vidare hade man antingen att grundlägga den europeiska enigheten genom freden eller ätt upprätta Frankrikes geografiska enhet genom kriget. Om dessa berömvärda afsigter endast varit ofruktbara afsigter är det derföre, att det icke är nog med att vilja; man måste förstå. Men hvad kejsaren icke förstår är medlen att utföra det ändamål, han eftersträfvar, det ändamål, han drömmer sig. Också är ingenting lättare i detta afseende än att bedraga honom. Det är nog att säga honom, att hvad han föreskrifvit har blifvit verkstäldt enligt hans vilja; han tror det. Hvad kejsaren genom sitt eget fel saknat är ministrar, som, i stället för att vara motsträfviga mot hans tanke, sympatiserat dermed och bemödat sig att utveckla den, att förstora den, i stället för att bemöda sig om att hämma den i växten och förminska den. Slutsatsen i denna opartiska framställning är, att storheten går den ur händerna, som eftersträfvar den, men, alltför svartsjuk derom, fruktar att dela med sig deraf. Storheten skulle endast vara ett lögnaktigt namn, om hon vore så inskränkt, att det ej fannes en andel ;,för hvar och en af dem, hvilkas gemensamma verk hon skulle bli. TV näve rt en nt KN