Aftonbladet – 10 september 1868, sida 2

STOCKHOLM den 10 Sept. h! Emile de Girardin har nyligen i sin tiding La Libertö tecknat ett politiskt por-S rätt af Napoleon III, hvilket under en i! iss mån smickrande form innehåller åtskil-V iga bittra sanningar. Man skulle förvånas ! fver hr Girardins frispråkighet, om man ej s isste, att kejsaren anser sig stå i stora per-! onliga förbindelser till honom, emedan han lt jar den förste, som uppställde Louis Napoeons kandidatur till presidentsbefattningen ! ch sedermera mer än någon annan arbetade ör att genomdrifva hans val, hufvudsakligen ! f hat mot Cavaignac, som efter Junida-4 arne 1848 hade låtit arrestera Girardin. ! Den ifrågavarande karaktersteckningen är af ! öljande innehåll: 1 Kejsaren besitter i högsta grad två för-! räffliga egenskaper: godhet och mildhet. Om ! jan icke hade varit högeligen begåfvad medl: lem, skulle vi genast efter den 2 December l! 851 ha haft despotism och despot, hvarej! not vi nu haft tyranni utan tyrann. j Om det ej vore att brista i aktning mot! 852 års konstitution, skulle jag säga, att!! m hon vore jemngod med den man, hvars: rerk hon är, skulle hon lemna föga öfrigt att inska. : j Ingen har bättre afsigter. Ingen har riktigare tendenser. i Ingen hyser djupare de instinkter, som ! notsvara massornas äflan; också finns det nellan dem och honom en sympatisk ström, l: som motstått prof, för hvilka hvarje annan :egerande furste dukat under. å den tiden, då man gaf suveränerna binamn, skulle man ha kallat honom Napoleon med de goda afsigterna. Huru då förklara, att under det att kejsaren förtjenar endast loford, förtjenar kejsardömet endast tadel? Orsaken är den, att kejsarens egenskaper neutraliseras icke genom en brist, utan genom ett misstag. Vilseledd af sin farbror Napoleon I:s efterdöme, hans, som anspråksfullt i Moskwa utfärdade dekretet om Theåtre frangais, inbillar han sig, att hans prestige, för närvarande och hans rykte i historien kräfva, att han uttänker och verkställer allting sjelf. Hade det icke varit bättre att icke tyckasi Moskwa sysselsätta sig med Theåtre frangais och att föra armen segrande tillbaka, än den förfärliga flykten, ett sorgligt företal till de båda fiendtliga infallen 1814 och 1815? Om han hade varit Henrik IV, skulle han gjort Sully, denne Frankrikes store förvaltare, till Seineprefekt och ingenting vidare. Om han hade varit Ludvig XIV och hade haft att välja mellan Colbert och Louvois, skulle han ej ha tvekat: han skulle ha behållit Louvois och afskedat Colbert. Om han hade varit Ludvig XVI skulle han. icke en gång gjort försök i aderton månaler med Turgot, den störste minister, som gjort Frankrike heder, och som, ifall han icke blifvit förjagad genom en hofintrig, skulle ha gjort revolutionen omöjlig genom att göra den onödig. Den fee, som presiderade vid hr Rouhers födelse, var mycket klok, då hon gaf honom talang, men icke karakter; ty om hans karakter stode i jemnhöjd med hans talang, skulle hr Rouher för länge sedan ha upphört att vara statsminister, förutsatt att han någonsin blifvit det. Hvad som aflägsnar kejsaren från friheten är icke, att han fruktar henne och hvad man kommit öfverens om att i den officiösa tidningsstilen kalla hennes utsväfningar; nej, ty hjelten i Strassburg och Boulogne har bevisat, att han är tapper samt att faran snarare lockade än :skrämde honom; hvad som aflägsnar kejsaren från friheten är, att han tror, att om han läte henne slå ut sina vingar och svinga sig ut till flygt, skulle hon förhindra honom att utföra de storverk, han drömmer om. Jag säger icke hvad han uttänker, utan hvad han drömmer om. Att röka är att drömma vaken. Kejsaren röker ett ofantligt antal cigaretter; när han röker synes honom Frankrike lika stort under hans regering, som det syntes honom. litet under konung Ludvig Filips regering. Som Frankrike synes honom stort, öfvertygar han sig, att det verkligen är det. Då finner han det otacksamt; då kan han med innerligaste öfvertygelse icke förklara för sig, att det kan finnas deputerade, som icke tillhöra den belåtna majoriteten och att Paris, som har att utse nio representanter, valt nio oppositionskandidater. Uppriktigt troende, att han förverkligat det stora, han drömt om, begriper han icke, att det finns sinnen nog surmulna att föredraga skuggan framför köttstycket, med andra ord, individens frihet framför landets storhet. Hos kejsaren är detta icke orättvisa, det är illusion. Den dag, då han icke längre får denna illusion underhållen genom tobakens rus, skall Frankrike vara fritt, och den dag, då det blir det, icke småningom, icke till hälften, utan fullt ut, då skola partierna sjelfva bli nödsakade att göra rättvisa åt personliga egenskaver, mot hvilkas befintliget det politiska skenet står i strid. När de lokala myndigheterna äro skuggrädda och trakassera, äro lumpna och kältringaktiga, huru skall man då under det nuvarande styrelsesättet kunna rätteligen frånskilja hvad som tillkommer dem och hvad som icke tillkommer Cesar? År det möjligt? De, som pästå, att Frankrike är svårt att styra, säga en osanning, men de, som försäkra, att det är omöjligt att styra det med bibehållande af centraliseringen, tala sanning. Centraliseringen, det är regeringens ansvarighet, mångfaldigad lika många gånger som det finns af henne utnämde tjenstemän och agenter från prefekten ända ned till fogden, från kassationsdomstolens ordförande och allmänna åklagare ned till den minste fredsdomare och den lägste medhjelparen. Efter återkomsten till Frankrike i September 1848, tre månader innan han blef vald till republikens president, var den första tanke, som rann författaren af Ides napoltonniennes i sinnet (han hade gjort sin uppfostran i Schweiz och tillbragt sina läroår i England), att grundligt reformera centraliseringen, hvars faror, hvilka äro ännu större än missbruken, han hade iakttagit. Huru kommer det sig att denna så riktiga tanke, på hvilken han tycktes ha länge rufKET: EE EE RU AE