Aftonbladet – 9 september 1868, sida 3

akta man ingen mindre an lord kImnanelagn välbekant inom Londons fina societet. Er -llång undersökning rörande detta bedräger Jegde rum och slutligen blef m:me Rachel ar. resterad, ehuru hon erbjöd flera tusen i borgen för sin personliga frihet. Det torde kanske intressera mången att få något närmare reda på detta bedrägeri å Rachels sida och sjelfbedrägeri å mrs Borradailes, hvarför vi efter engelska blad meddela följande: Främst bland de många besynnerligheterna i detta mål kommer den der Dyra William, till hvilken så många af mrs Borradailes bref äro adresserade och från hvilken hon sjelf erhöll omkring ett halft dussin sådana. Efter det m:me Rachel tagit mrs Borradaile riktigt om hand gjorde hon alldeles ingen hemlighet af sina procedurer med mrs Borradaile; hon gjorde blott hvad annat affärsfolk gör med sina kunder, förklarade hon; visserligen hade hon tagit bra för sig för uppfiffandet, bestående i bad, beredda af de allra kostligaste örter, i salvor, i rispuder 08. v. men så gjorde ju litet hvar och mrs Borradaile var ju så gammal att hon borde kunna reda sig sjelf och bedöma huruvida genom behandlingen den åsyftade effekten åstadkoms eller icke, eller hur pass fullständig reparationen varit. Mrs Borradaile betalade gerna hvad det kostade, lifvad af tanken på den förestående föreningen med den gode och rike man, som m:me Rachel lofvat anskaffa åt henne. Men m:me Rachel säger att hon väl mottagit penningar af mrs Borradaile för baden och salvorna, dock icke för anskaffandet af den äkta mannen, och hon företedde en mängd bref af mrs Borradailes egen hand, i hvilka hon dels gjorde reqvisitioner och erkände åtskilliga skuldbelopp, dels också bref, hvilka visade att mrs Borradaile mycket väl visste att hon var i korrespondens icke med lord Ranelagh, utan med en annan. Det är här det mest utomordent liga i detta utomordentliga fall begynner. Ty det är ju besynnerligt, att en qvinna i mrs Borradailes position ger bort allt hvad hon eger och bringar sig Sjlf till tiggarstafven i hopp om att bli gift å sådant vis, genom en sådan qvinna som m:me ; fhel, och med en sådan person som lord Ranelagh. Mrs Borradaile kan ej neka och gör det icke heller, att alla brefven äro skrifna af henne sjelf, men hon påstår att hvarje ord är skrifvet efter m:me Rachels diktamen, hvars inflytande på henne var sådant, att hon ansåg sig för förtrollad af henne och att följaktligen hon ej var tillräknelig för ett enda af siva ord eller en enda af sina handlingar. Men om vi också ej kunna tro att m:me Rachel tog betaldt blott för arabiska örtbad och beautiful for-ever pomador, så kunna vi lika litet tro att mrs Borradaile varit så lättrogen som hon nu vill synas, så förtrollad som hon säfer sig ha varit af m:me Rachel. De flesta af de beropade brefven äro adresserade till Dyra William., och mrs Borradaile förklarar nu, att när hon: skref till sin dyra William, så trodde hon att hon skref till lord Ranelagh. (Hon hade sett lorden: stående bakom dörrgardinen, några gånger i m:me Rachels butik, dit den gamle ungkarlen brukade gå in för att prata en stund — det vär alltsammans. Lorden har blott trott .sig se henne en gång, när hon tittade fram genom gardinerna för en inre dörren.) Det vår också, säger hon, för denna henne af m:me Rachael bibragta tro som bon betalade henne penningar. Den der William är naåturligtvis en alldeles obefintlig person, men han har dock förmått drifva mrs Borradailes exaltation till sin högsta höjd, och i hennes bref finnes icke en rad som antyder att hon tänker sig honom såsom varande lord Ranelagh, och när hon i de ömma brefven omtalar allt hvad hon haft för sig under dagen eller skall företaga sig den följande, så säger hon att bon här varit ett rof för ten inbillning, hvari m:me Rachel försatt henne. När i ett bref hon skrifver till William (d. v. 8. enligt hennes teori till lord Ranelagh), så talar hon om lorden i tredje person, hon omtalar för lorden, den man, hon så gerna vill bli förenad med, och hvarför bon utgifvit så mycket penningar, att hennes förbindelse med honom har förnedrat henne, hon underrättar honom om att hon år galen i att få gifta sig med lord Ranelagh. Våra läsare få efter behag bilda sig en föreställning om mrs Borradailes obegripliga teori. å Emellertid har lorden spelat en högst obehaglig roll i denna historia, och en hop folk har varit oeh är ännu fullt öfvertygad om att han af lättsinne här roat sig med att uppträda som sepougeur.. Att brefven, skickligt ihopkomna, skulle vara dikterade af m:me Rachel, kunna vi omöjligt tro, ty det är kändt att m:me Rachel ej kan skrifva och hon är misstänkt att ej kunna läsa. Den der dyra Williams bref — förevisade och upplästa i domstolen — voro också kostliga, Han skref — naturligtvis trodde mrs Borradaile att det var lord Ranelagh som skref — att han skulle bli förtjust öfver att få denna förtrollade qvinna till hustru, med hvilken han skulle rida ut tillsammans vid skarpskyttarnes öfningar (lorden är den som satt skarpskytte-rörelsen i gång i England) och han öfversände med brefvet en parfyr merad ask (m:me Rachels tillverkning), som tillhört hans salig fru mamma. Mrs Borradaile blef nu alldeles utom sig af förtjusning, och när m:me Rachel, lik en druidprestinna, förklarade helt högtidligt att lord BRanelagh i den allsmäktiges ögon vore lika god som hennes man, ty han hade många gånger sett henne i badet, så fick man inga hänjer mer med den giftaslystna tokan. Denna rättegång med sina högst kurjösa detaljer har väckt ett ofantligt uppseende, och dertill har kommit det besynnerliga beteendet af juryn, som häromdagen skulle uttala sitt domslut öfver m:me Rachel eller Leverson, såsom hon egentligen heter. Elfva af jurymännen ha nemligen, efter hvad man känner, yttrat sig för hennes brottslighet, men den tolfte, en god vän till m:me Rachel, yrkade på hennes frikännande. Men såsom bekant måste, enligt engelska lagen, juryn vara fullt ense, i annat fall upptagas förhandlingarne ånyo för vidare utredning, och detta kommer också att ske i slutet af månaden. Emellertid blef m:me Rachel tilldess satt på fri fot, naturligtvis mot borgen. En teateranekdot till slut, den är hemtad ur en fransk tidning: En recettagare eller recettaga inna, som var i stort behof af en dugtig inkomst, hade till yttermera visso bedt den store Fredrik — man bör ej förblanda honom med Fredrik den Store — den store Fredrik Lemaitre att spela med i den annonserade tredje akten af Ruy Blas — det är längesedan detta tilldrog sig, ty nu får ej V. Hugos drame vifvas i Paris. Fredrik hade gifvit sitt bitall. Aftonen kom, han går upp på teatern: Spektaklet varfej börjadt, han bjöd ett par af kamraterna att gå och taga ett glas vin. Man begaf sig till cafeet midt öfver. Man dricker. Tiden är inne. . Ingen gör min af att gå. Slutligen kommer regissören rusande. Mina herrar, till teatern, fort! . Pardon, svarade Fredrik, som var något upprymd, jag är er ingen lydnad skyldig... pi ska ha aktning för mig... laga att jag får ett äkdon! Ett åkdon? Men teatern ligger ju blott tjugu steg härifrån. Jag måste ha ett åkdon! Regissören gör motstånd, Fredrik blir ursinnig. Slutligen ger regissören vika. Han gär och kommer tillbaka med ett åkdon. Se der är akdonet! Monsieur,, säger Frelrik, jag har tänkt efter närmare ... jag får lof att ha två. Två åkdon? ..