Aftonbladet – 9 september 1868, sida 3

ve br ev ff OP Ret Rh I (har hon skrifvit följetongsartiklar och KuriI Hugo efterlemnar två söner. För några år .sedan förlorade hon sin enda dotter LeopolIdine. Denna hade nyss gitt sig med förfat.månaden gjorde de en segelfärd tillsammans ville m:me Hugo bli begrafyven. Så har äfven Itor Hugo och hans begge söner liket, der Potpourri. Innehåll: M:me Victor Hugos död, hennes sista hvilorum. — En celebritet fran boulevarderna. — Småbitar ur Rocheforts lanterne. — Hvarför Figaro blef förbjuden att säljas på gatorna. — M:me Rachel och benbes metod att uppfeja gamla skönheter. — Från Fredrik Lemaitres friska dagar. Telegrafen spred häromdagen den nyheten öfver Europa, att Victor Hugo aflidit i Brissel. Såsom bekant var detta oriktigt, den oförfärade frihetsaposteln lefver ännu, det var hans maka som dog, till skaldens och hans barns djupa sorg. Det är sjutton år sedan hon med sin landsflyktige man och sina barn såg Brissel för första gången, de bodde der några är, men flyttade deretter till Guernsey. M:me Hugo var parisiska och hette Foucher, hon var en rikt begåfvad poetisk natur och hennes Odes et ballades liksom hennes sista arbete Victor Hugo raconte par un temoin de sa vie anses för det skäraste och finaste den franska poesien och mnovellen frambringat. Itidningen Evenement rer från Paris under signaturen Marie. M:me taren Charles Vacquerie. En dag under smekutanför Havre, åtföljde af en Vacqueries onkel och dennes son. En vindstöt kullkastade segelslupen och alla fyra drunknade. De begrofvos i Villequier, der onkelns landtgods låg, och just der, hos sitt barn och sin måg, skett. Till franska gränsen beledsagade Victogo de afsked, ett djupt rörande afsked af TMliket och Auguste Vacquerie och Henri Rochefort följde det till bestämmelseorten. Hugo Ihar försvurit att någonsin beträda franska orden, men sönerna icke — men de ville ej öfvergifva sin far i hans sorg och förtviflan. Paris bar i dessa dagar förlorat ett af sina originaler. Persern är död. Det var en gammal man med uttryckslös blick, långt hvitt skägg och klädd i orientalisk kostym, dock mycket enkel. Han besökte flitigt teatrarne, dock blott operan, opera comique och italienska operan, ty han var en passionerad musikvän. Denna person var städse, när han visade sig ute, ett mål för parisarnes nyfikna blickar. Mery har skrifvit en paradox öfver honom och Charles Yriarte har gifvit honom en hedersplats i sin bok: Celebriteter på gatorna. Hans namn var Ismail Khan Aga Mohammed och af dopattesten finner man, att ban var 82 år gammal. Den mystiske perser har vistats i Paris omkring 30 år, an bodde vid rue Rivoli, hans betjent hemtade mat ät honom från en restaurant, men sjelf gick han till en frukthandlare och intog sin dessert. Ismail Khan hade varit medarbetare i Revue des deux Mondes, der han skrifvit Scener vr lifvet i Persien och öfversatt till franska några persiska dikter. Rörande hans närmare öden, så känner man dem ej tillräckligt, man säger dels att han blifvit fördrifven från sitt fosterland emedan han gynnat Herats eröfrande af engelsmännen och att han från England uppbar en rik pension, dels också att han flytt från sitt land derför att han blitvit dömd till döden för något begånget brott. Sedan de franska myndigheterna börjat lägga beslag på Rocheforts Lanterne nummer efter nummer, äfven de som ej bunnit utkomma, är det svårt att få reda på hvad Rochefort egentligen skrifver för otäcka saker, som föranleda seqvestrerandet af hans tidning och hans ställande under åtal, antingen för förolämpningar mot kejsarens person, eller uppmaningar tilb hat och förakt för regeringeringen eller smädandet af den i Frankrike erkända religionen. Det finnes knappast mer än ett sätt att få någon kännedom om hvad Rochefort skrifvit och detta är att studera polisdomstolens utslag, i hvilket anledningarne till de ådömda böterna och fängelsestraffet i korthet angifvas. Parisertidningarne afttrycka mycket riktigt dessa utslag och vi meddela här något ur det, som dömer Rochefort till 13 månaders fängelse och 10.000 fres böter för hvad han skrifvit i det beslaglagda n:r 13 af Lanterne. Domstolen anser sig ej böra värmare specificera de yttranden, som anses förolämpande för kejsarens person eller som innebära uppmaningar till hat och förakt mot regeringen, men deremot meddelar domstolen i utslaget följande, som betecknas såsom innebärande smädelser mot den katolska religionen: Monseigneur erkebiskopen af Paris har, med anledning af Napoleonsfesten, som också är Jungfru Marias himmelsfärdsfest, på förslag af den heliga Jungfrun erhållit hederslegionens storkors. Då erkebiskopen af Paris är Jesn Kristi representant på jorden, så har jag ställt till mig den frågan, huruvida vår gudomlige mästare verkligen blifvit korsfästad och om ej Pontius Pilatus helt enkelt sagt till judarne: Ah! ni vill ha ett kors åt denne rättfärdige man, nåväl, jag ger honom storofficers-korset! I hvad fall som helst göra erkebiskoparne, hvilkas kristliga ödmjukhet består uti att låta sälla på sig kraschaner och diamanter, allt hvad de kunna för att utbreda denna nya tolkning af vår Herres lidande, — Hvad som minskar det troliga i denna legend är, att man måste antaga att de begge röfrarne blifvit dekorerade de också. Men när man tänker närmare efter är inte det absolut omöjligt heller. Senaste numret af Lanterne n:r 14 är tryckt i Amsterdam. Rochefort kunde ej i Paris finna en boktryckare, som vågade trycka hans tidning. I detta senaste nummer yttrar han bland annat följande: Jaså, I dömen mig till 13 månaders fängelse, nå, så dömer jag er till två -års Lanterne, jag skall förfölja er, det är min fixa id6. Hvarje lördag skall La Lanterne utkomma någonstädes i utlandet, hvarifrån den skall på alla möjliga otänkbara sätt tränga sig in i Frankrike och spridas i Paris i ett oräkneligt antal exemplar. Det finnes ett sätt att alldeles släcka min lykta och jag skall släcka henne sjelf: jag slutar att skrifva när Napo!eon III apppör att regera — icke förr. Jag skall tilldess skicka min Lanterne från Genöve, från London, från Baden, från Heidelberg, Ostende eller Köln, och om ni skulle högtidligt fordra mitt utlemnande, så skulle ni bli tvungna att vända er, till femton regeringar, af hvilka fjorton skulle skratta er midt i ansigtet. Figaro får ej mera försäljas på gatorna, det har telegrafen förkunnat. Orsaken till detta förbud var den att tidningens bufvudradaltär hr Villomascant eskref on karresnan