Aftonbladet – 9 september 1868, sida 2

MMMM bruten silfverpoppel; så glänser änvu den sista ljusstrimman 1 vester innan natten tågar upp med sin stjernehär... Värdinnan med son och döttrar följde oss nu på väg ända ned till sjöstranden. Tunga skyar drogo öfver himlen, en och annan regndroppe föll och det-susade i luften på ett: sätt, sor lät förmoda oväder. De ville öfvertala oss att vända om och dröja qvar der öfver natten, men det ville vi icke. n äfventyrliga hemfärden hade någonting så lockande. Man skulle tvärs igenom den täta, mystiska dimman, som nu började uppstiga öfver Mälarn, och vidare skulle man igenom den förut nämnda skogsdungen och så en half mils väg öfver åkrar, kuilar och gärden... det var icke att försaka. Alltså stego vi i vår bräckliga farkost och lade ut, seende oss allt emellanät tillbaka efter den lilla familjegruppen, som stod der på en enslig häll och åskådade vår äfventyrliga färd. Allt längre och längre ut styrde vi, allt mera dunkel blef den kära gruppen tills den syntes 0ss bara som ep obestämd sky, och snart försvann den alldeles: Då började vi tänka på vår personliga säkerhet och letade fram öskaret. Det kunde behöfvas. Himlen och Mälarn tycktes ha gått i förbund om att vattenlägga oss, men vi stredo tappert och roddarn sträckte också ut ar alla krafter, för att hinna land innan dimman alldeles insvepte oss. Det mörknade till mer och mer, regndropparne föllo ped i böljorna med ett ihåligt ljud och svalkade våra feberaktiga händer, som kämpade för att hålla lifvet vid makt. Icke ett ord talades. Hvar och en var sysselsatt .med sina egna tankar. Blott årslagen, sqvalpandet af det oupphörligt utslagna vattnet och regndropparnes fall bröto tystnaden. (Forts.j