Aftonbladet – 8 september 1868, sida 3

Den formen, den formen! till slut är det ändå den som bestämmer allt... Ändtligen voro vi vid sjelfva det ställe, hvarifrån båten borde afgå. På stranden lågo uppdragna en tre, fyra sådana, alla saknande köl. Det var ett slags ekor, som till sin form påminte om baktråg. Vår elefant stultade in i fiskarstugan, dit båtarne hörde, och frågade om vi kunde få hyra en af de bräckliga redskapen derute och det tilläts oss. Båten sköts ut och vi stego i, men märkte genast, till vår förskräckelse, att vattnet sipprade in genom alla fogningar. Skulle vi ta en annan båt? Nej, förklarade vår ledsagare, det tjenar till intet, ty de äro lika gistna allihop, Skulle vi vända om och uppge hela besöket? Det ville vitheller icke. Vi kommo öfverens om att ro ett stycke från land under flitigt begagnande af skaret och se om vi sedan skulle våga 0ss. ängre. Dessutom lugnade oss vår ledsagare — vår gondolier — med den försäkran, att baten nog skulle tätna, bara ban komme i vattnet riktigt. Vi kunde ej påräkna att hinna Åkers strand på mindre än fem qvart. ten tar in vatten och sjunker? Nä-äj! Men ban sjunker inte. Ro då, på Guds makt, uppmanade vi. Han rodde och vi öste, men hvad man under sådana förhållanden njuter af den sköna naturen, torde ej vara mycket värdt att tala om. Om Mälarens. böljor i de ooublick arit flytande guid och medl som nu fattie sömnit mm i vår fö sty skulle vi med lika stör ifver ha kastat ut det ända, Det kan således finnas tillfällen då en duktt och en vattendroppe gälla lika mycket.