Aftonbladet – 8 september 1868, sida 3

ABBA IPVJUSMN Å Nästan daglig passagerare me ångbåten Wermdö under som maren. VENT Rättlegåpgsoch Polissaker. Lovisa Akerberg, som bekant tilltalad för e mängd bedrägerier, har i dag af Stockholms råc husrätt erhållit utslag, lydande på 11 månader fängelse, för det hon under sken af lån tillnarrs sig penningar af icke mindre än 11 persone; Derjemte förklarades Åkerberg skyldig ersätt målsegande deras förluster. — En grym mördare, Vid brädden af en Kjöbenhavns närhet belägen rindre insjö, Le: sjön, fanns nyligen liggande en mansperson, 21 betskarlen Jens Jörgensen, illa slagen och sarga af knifstygn. Han var ännu vid lif och transpor terades fill ett lasarett, der han efter ett par da gar afled. Före sin död kunde han likväl upp gifva namnet på sin mördare, hvilken var en per son vid namn Carl Ludvig Björnberg, född i Preus sen, men sedan sin tidigare upgdom bosatt i Sverge hvarföre han ock allmänt ansågs såsom svensk Då denne person, hvilken i Kjöbenhavn samman bott med Jörgensen, efter illgerningen begifvit si; öfver till Sverge, blef han at Kjöbenhavnspolise; efterspanad och med tillhjelp af de svenska myn digheterna anträffades han vid Hessleholms jern vägsstation i Kristianstads län. Enär han betrak tas såsom svensk undersåte, kunde den framställd: begäran om hans utlemnande till de danska auk toriteterna ej beviljas, hvaremot han, beledsagac af landssekreteraren i Kristianstads län, Olsson kronolänsman Brink och en fånggevaldiger, öfver fördes till Kjöbenbavn för att der undergå förhör Vid detta förhör, som egde rum för någ dagar sedan, kommo följande upplysningar i Ågen rö rande mordgerningen: Den mördade Jens Jörgensen och Carl Ludvig Björnberg hade gemensamt logis vid en af Kjöbenhavns mindre gator. Jörgensen, hvilken enligt de föreliggande vittnesmålen måste ha varit en mycket godmodig och lättrogen man, var förlofvad med en 20-årig flicka, med hvilken han ämnade gifta sig till våren för att då resa till Amerika, och emellertid sökte han sig en tjenst hvilket han nu icke hade. Denna omständighet far Björnberg anledning att utöfva det brott, som an, trots sin fortsatta nekan, måste antagas håfva öfverlagt förut. Han föregaf för sin kamrat, att han kunde skaffa honom en tjenst på en gård i närheten, och måndagen den 24 Augusti kl. !46 å aftonen begaf han sig från deras logis ut till förstaden Nörrebro. Hade Jens Jörgensen icke varit mycket godtrogen och hyst stort förtroende till sin kamrat, skulle säkert den väg denne valde ha väckt hans misstanka. Efter att ha gått genom några gator, vände ban nemligen vid ett ställe af till höger, förde Jörgensen öfver en äng, derifrån in öfver en plats bestämd för gödselupplag och utmed en plöjd åker, som på ena sidan begränsas af en häck, till jernbanan; denna följde de ett kort stycke, gingo derpå in på en till en egendom hörande mark, och här föröfvades missserningen. Som förut är nämndt, lefde Jens Jörsensen, oaktadt den fruktansvärda misshandling han lidit, i några dagar, och han var deruider i tånd till att afgifva en förklaring, som i många vänseenden stämmer öfverens med förbrytarens, nen i en hufvudsak afviker från densamma. Nu flidne Jens Jörgensen har nemligen dels berätat hvad som ofvan blifvit anfördt om ändamålet ör deras vandring, dels förklarat att intet ondt rd vexlats dem emellan, innan Björnberg vid öfferstigandet af en gärdesgård öfverföll honom ned knifstygn. Björnberg deremot säger att de kommo i ordvexling, emedan Jörgensen smädade ians nation och knuffade till honom, att den onda anken då uppstod hos honom och att följakligen nordet började som ett slagsmål. Om sjelfva sättet, hvarpå brottet utöfvades, äro le båda förklaringarne temligen öfverensstämnande, och för såvidt man lägger den mördades örklaring om sjelfva början till grund, har Björnerg, då Jörgensen steg ötver jernbanstaketet, beagnat detta gynnsamma ögonblick att med sin nif tillfoga honom det första väldsamma stygnet. Jet tycks ha varit hans afsigt att skära Jörgenen i halsen, men i stället har knifven gått tvärs fver ansigtet och genomskurit näsan. Jörgensen om, oaktadt han var en kraftfull man, ej tyckes a satt sig till motvärn (ty hvad Björnberg har pfört derom; har visat sig till fullo osannt och r till en del återtaget), har troligtvis hållit för nsigtet med armarne och genom att sticka in nder dem har Björnberg tilldelat honom de talika skärningar och sticksår, som funnos i hufudet, då han fördes till lasarettet. Medan de å brottades, anropade Jörgensen sin bödel om åd; han tog upp sitt ur, en portemonnais och en nif och erbjöd dessa såker åt Björnberg, om han ille låta honom behålla lifvet; ja, han lofvade onom till och med att om Björnberg ville hjelpa onom att aftvätta blodet, skulle han följa med il staden och förege att han varit i slagsmål. Jet tyckes ha varit ett ögonblick som Björnberg arit något böjd att gå in på detta förslag; men örmodiigen har fruktan för att blifva upptäckt örmått honom att fullborda brottet, hvilket han fven gjorde. Han sökte emellertid tillsammans ed sitt offer att finna uret och portemonnaien, vilka hade fallit eller blifvit lagda på marken, ch under denna fruktangrärda vandring bar beutet att icke lyssna till den olyckliges böner irmodligen fattats. Midt under brottningen gick 1 mansperson förbi på något afstånd och stanade ett ögonblick; Hörberg säg bonom, Jörensen icke, och den förstnämnde passade då på lls mannen kom förbi, att tala vackert med örgensen för att mannen icke skulle komma den stnämnde till hjelp. Men då mannen åter afgsnat: sig tillräckligt långt, tilldelade han Jörensen med en stor sten, som han, enär han bade ppat sin knif, upptagit från marken, ett fruknsvärdt slag i pacnan, hvilket spräckte hjernallen, och flera slag med samma sten följde erefter. Förmodligen har han förnt brukat den ördades egen knif emot honom efter att ha åntagit honom den; ty den är funnen med starka odspår i marken och den arresterade har icke igot enda knifsår, så att knifven icke kan vara vänd mot honom. Slutligen kom ett till Kjösnhavn bestämdt jernbantåg förbi och Jörgensen ;påde då på hjelp; Björnberg misshandlade hoom derefter ytterligare med stenen, tills han föll nkull; då försökte han strypa honom, men då. örgensen dervid bet honom i fingrarne, släppte an sitt tag och bearbetade honom äter med ste-j en, tills ban trodde att han var färdig,. Han j) äpade honom nu utefter marken, hvarest blodvår funnos, bort till dosseringen; men då Jör-: ensen der började återkomma till sig sjelf, tillelade han honom med en annan skarp sten i akhufvudet ett våldsamt slag, som åstadkom ett! AON CSN EE DNE SINAI EKEN Ge