Aftonbladet – 5 september 1868, sida 2

n— —— — — —-— — . —r—-— — — pm by —-—----h Sh barn i församlingen känner i alla fall och kan utpeka det ställe, der herdinnan i Norden ändtligen funnit den länge saknade och sökta ron och hvilan, det sista och varaktiga Lugnet. Hvile hon i frid! Ett annat besök af icke mindre intresse var det, som jag och den väninna, som reste j mitt sällskap, aflade hos den så namnkunnige och omtyckte författären Nepomuk. Hvem har ej med spändt intresse och stor förtjusning läst hans Svenska lynnen och småäfventyr, — allt annat att förtiga — dessa sanna och humoristiska bitar, dessa trogna och tilldragande fotografier ur verkligheten? Det var en tid då hans namn lefde på allas läppar, hans talang Jjöd som klangen af ett rent guldmynt och hans glada, älskvärda personlighet omgaf honom med en tät krets af vänner och beundrare. Det kom en annan tid då han, sjuk till själ och kropp, lemnade diktens verld och vännernas ring och drog sig tillbaka helt och hållet inom skötet af. sin ovanligt älskvä och ömma familj, der en maka, nästan lika rikt utrustad till själen som han sjelf, med trofast kärlek slöt i sin famn den trötte skalden, hvars lyras strängar ej mera ljödo, men som för henne ändå alltid var densamme, ty det var ej hans namn, ej hans rykte hon älskat, det var honom sjelf sådan han var och hurudan han än kunde blifva. . Till den lilla obemärkta vrå af verlden — Åker och Dahlby — dit han flyktat från hufvudstadens buller och bråk, stod nu vår ifriga längtan; vi måste dit, vi måste se honom ännu en gång, den fordom så glade och vänlige diktaren, Vi önskade se om han skulle kunna glädjas åt anblicken af gamla vänner, lifvas vid påminnelssn om det förflutnas fröjd och skänka oss till gengäld ett enda Ivende,