Aftonbladet – 4 september 1868, sida 2

Det är jag också,, fortfor han intresserad. Törs jag fråga från hvad stad? Från Carlshamn. Och jag från Carlskrona. Nå det var då riktigt roligt att träffa på en landsmaninna. Men ni talar stockholmska, bemärkte jag. Tror jag rasande väl! har varit häri sextioett år. Jag släppte parasollen handlöst och såg på den kraftfulla, vackra figuren framför mig, hvarpå intet annat än det gråa håret påminte om ålderdom. I sextiett år!, utropade jag; ni reste då bit i lindan. Ne-ej, min själ! jag reste hit i en gammal silleka och var då tretton år, lilla mamsell. Ni skulle då vara — vara — sjuttifyra år nu? frågade jag och spärrade ovilkorligt upp både ögon och mun. Alldeles ja; fyller i September, om jag lefver. Ar det möjligt! utropade jag, ännu ej återkommen från min förvåning. Hvilken lycklig, hvilken afundsvärd ålderdom ! Ah ja, sade gubben förnöjd, jag må inte klaga, men så har jag också inte plottrat bort min ungdom. Har arbetat om dagarne och sofvit om nätterna, haft stränga och vaksamma föräldrar — Gud välsigne dem! — hatat krogar och kortspel värre än f—n och bara sällskapat med hyggliga fruntimmer — det mår mean bra af, skall jag säga. Också dansade jag härom året på min guldbröllopsdag lika raskt som en tjuguårig pojke, dausade omkull både prester och proselyter och kan dansa än när jag vill och tror inte att någon dansar om mig. Han smålog härvid helt sjelfförnöjdt och jag måste medge att det ivkö missklädde hu