Aftonbladet – 4 september 1868, sida 2

jag aldrig kan förlåta de små näsvisa ångbåtarne att till största delen ha trängt ut Manspersonen, som satt i båtens akter, skyndade artigt fram och hjelpte både mig och nattsäcken ombord. Redan detta förvånade mig ty han var ögonskenligen en man bortåt sextitalet och hade således med allt skäl kunnat ha rättighet att icke omaka sig. Jag slog mig ned midt emot den obekante och madamerna lade ut. Hvad i helsingfyr nu, flickor, ha ni intet roder? hörde jag honom med helt klar och ungdomlig röst säga åt de båda madamerna i det han förgäfves tittade ut öfver båten: akter efter det sökta. Kommer aldrig i fråga, sir lilla herrn, at vi skulle hålla oss med roder och låta ångbåtarne klyfva sönder. Bättre vet man, mer lilla herrn skall allt komma öfver lika lyckligt för det — ja gubevars väl! Vi ha rot öfver changtilt folk förr en gång. Nå jan, log riddaren, jag får väl tro eI på edra ord. Och för resten vet man a gammalt att ni nog kan ro öfver folk. Säkert, lilla herre! Och härmed sträckte de utaf alla krafter så båten ilade öfver fjärden som en pil. Riddaren vände sig nu artigt till mig och yttrade den förhoppningen att äfven jag skulle vara lugn och tro att vi skulle komma lyckligt i land. Det tror jag visst, försäkrade jag, så mycket mera som jag pröfvat det åtskilliga gånger förut. Mamsgsell är blekingsbo! utbrast han lifligt. (Han sade smamsell, den hyggliga menniskan!). Ja, min herre, svarade jag med ett blidt gmåleende — ty smamselln hade verkat förs delaktivt —grjäg är från Blekinges