Aftonbladet – 2 september 1868, sida 2

parkens allter, der ett bord stod dukadt med allt sitt tillbehör, förutom kanhända det väsentligaste: mat. Ett middagsbord utan mat! hör jag dig utropa, ja, sannerligen är det icke liksom litet ofullständigt. Men — hvar fanns då maten? I vagnslådan, kära du, men nyckeln till denna var just hvad som icke fanns, och denna omständighet gjorde herrarnes pannor dystra och vår vänliga värdinna halft förtviflad. Herrarne tänkte med förlåtlig och begriplig längtan på aptitssupen... den fanns derinnanför... några brädlappar skilde dem från trolldrycken... vi damer mindes med ljuft behag några kalla kycklingar och åtskilligt annat godt, som vi sett försvinna inom den otillgängliga lådans väggar. Der stod nu denna, omedgörlig som ödet, och tycktes litet hånfullt tillhviska oss barnens vanliga förmaning: Se, men inte röra, ska alla småbarn göra! Medge att det var att lida Tantali-qval! Aldrig har jag sett herrar så tjenstaktiga och föraktande all möda, som när det gäller att undanrödja alla hinder i matväg. Allt försöktes: krokiga spikar, allahanda nycklar, ovett till drängen, som drumlat med nyckeln och haft bort den, men hvarken det ena eller andra halp, besynnerligt nog. Då kom någon ny Columbus på den iden att bräcka upp lådan, och se — det var ett ofelbart medel! Alla dess skatter lågo med ens i dagen för det förtjusta ögat: blinkade icke der den efterlängtade flaskan! Sträckte icke här en kyckling ut benet, längtande att slippa ur sitt fängelse! Allas pannor klarnade, allas munnar logo, och inom ett par minuter stod der ett det trefligaste bord, öfverfullt af godå saker. Den föregående ljllä förtretligbttbn dth den opåräknätit