Aftonbladet – 31 augusti 1868, sida 3

Mot klockan 7 på aftonen kommo vi fram till det ställe, der vi skulle iland, och skymtade redan på afstånd vid foten af en lummig ekbacke och i närheten af en liten landtlig stuga min väns vän med ett par ståtliga svarta hästar och en beqväm droska, en verkligen behaglig syn, då man 7 hela timmar suttit och halfstekts i solen på en liten ångbåt, belastad med en mängd menniskor, korgar, byttor och kaggar och blifvit genomosad af stekflott och stenkolsrök. Vi skyndade i land och mottogos på det vänligaste, samt nedsjönko med en oändlig känsla af välbehag i den rymliga, präktiga droskan, hvarefter det bar ästad i lustig fart genom vaggande sädesfält, förbi vackra skuggrika bostäder och på jemna väl hållna vägar. Det var en gudaskön afton. En och annan sval flägt drog genom luften, löfträden vaggade rika kronor på andra sidan åkerfälten, och blåklint och prestkragar stodo så vänliga vid dikeskanterna och nickade: god qväll! Det var ett innerligt Guds frid öfverallt, så klart, så förnimbart, som om en engel hviskat det i vårt öra i stället för i vårt hjerta. Har du märkt det, min Lilly, att det finnes stunder i lifvet, då, utan att man vet egentligen hvarför, man känner sig så ett med Gud och menskligheten, så försonlig, så kärleksfull, så rörd, så glad, och ändå är Guds godhet den stunden icke. större än annars, ty den är alltid så outsägligt stor, att hvarje försök af oss menniskor att mäta den blir en orättvisa. Under sådana stunder kan man icke begripa att man någonsin låtit missmodet, vreden, småsinnets och andra lifvets afvigmaskor någonsin snärja in sig. Man blir ödmjuk, god och rättskänslig oci bar för stunden ingen högre önskan, än att måtte förblifva. Har man en vän i eten; möstd män tryckt hats Känd