Aftonbladet – 31 augusti 1868, sida 2

an på grund af de sistnämnda kom i beöring, lät han förstå, att han egentligen blott l:; este såsom turist samt att han begagnade örevändningen att vilja studera Vardöhus, ör att få se midnattssolen, hvilket alltid ade varit hans önskan. Likasom om man kulle behöfva någon förevändning för attl unna resa hvart man vill, när man reser på gen bekostnad! Generalen dref några daar omkring här i staden i sin preussiska ennsoldatsuniform med pickelhufva och allt illbehör. Militärt sällskap hade han, men j vad han såg i militärväg var nog föröfrigt let minsta. Han begaf sig snart i väg norr it, besökte Throndhjem, Tromsö och möjlien Vardöhus. Men der stannade han i alla ändelser icke. Fullkomligt pålitliga underättelser ha gifvit oss kunskap om att han este ända ned till Sydvaranger och uppehöll ig der den mesta tiden. Hvad skulle han öra der? Detta distrikt har ingenting eget, som på ringaste sätt kunde locka en turist, ch det är fullkomligt otänkbart, att en sålan man som general von Schweinitz endast af intresse för landet och dess natur, för det första kunde resa dit och för det andra uppehålla sig der jemförelsevis lång tid. Men deremot är det just gränsdistrikt mot Ryssland, just den hufvudpunkt, omkring hvilken eventuella ryska ockupationsanspråk kunna komma att vända sig. Personer, som ha haft tillfälle att göra bekantskap med den preussiske generalen dels under hans resa upp genom landet, dels under hans vistelse här i staden, beskrifva honom såsom en man, som är i besittning af en alldeles ovanlig iakttagelseförmåga och med en blick på norska förhållanden, som med bestämdhet antyder ett grundligt och omfattande föregående studium af dem. På återvägen från Finmarken begaf sig generalen i början af denna månad till regattan i Stavanger. Märkvärdigt nog reste också den ryske generalkonsuln dit samtidigt, oaktadt han såsom lidande af en benskada säkerligen hade temligen svårt att resa. Alla desssa saker kunna bero på ett märkligt sammanträffande af tillfälligheter. Men det skall dock icke kunna sägas, att man saknar allt skäl, då man af dem tror sig kunna sammanfatta åsigten, att den preussiske generalens resa till vårt lands nordligaste distrikter företagits för rysk räkning. Afsigten dermed är icke särdeles så svår att gissa till. När inom kort tid den ryska regeringen kommer fram med sina första påstäenden om att ha ryska intressen att beskydda i den norska Finnmarken, skall hon med stor verkan kunna vädja till en utanför stående, en man, som med egna ögon har sett förhållandena på stället, en opartisk auktoritet, en kongl. preussisk generallöjtnant. Onskligt skulle det vara, om framtiden kunde gifva denna åsigt och alla de farhågor, son dermed stå i samband, det ostörda lugnets fullständiga dementi. Men jag är rädd för att den finnmarkska trågan hänger såson ett Damoklessvärd öfver våra hufvuden, och att general von Schweinitz skall hjelpa til att uppsätta den på scenen. Qui vivra verra bh