Aftonbladet – 28 augusti 1868, sida 3

fnyser af lefnadslust och skyndar bort med sin anförtrodda börda och sorgsna släppa najaderna för en stund sina grönskande kronor och dyka ned i djupet att för hafskungen berätta sitt nederlag; men denna ler blott i sitt yfviga skägg och sänder dem upp igen. De komma nog, de komma! menar han. Man får blott icke tröttn. att kalla och locka demp,, och hjelper icke annat, skakar jag grunden med min treudd, fastan Mälaren icke hör till mit egentliga område, men efter jag har hemma så pass nära, är det roligt att kunna gagna... Nej, nej, I hafvets alla makter, i dag bjelper eder intet! Lugna och trygga ila vi öfver ert genomskinliga rike och låta er sjunga huru förledande som helst. Vi spåra nog ändå genom sången en och annan falsk ton och akta oss alltså! Hvilka sköna löfrika uddar, hvilka glittrande vikar, hvilka stupande, tallkrönta hällar och här och der den täckaste lilla villa — en ros i det gröna! Schweizerhyddor med blommande parterrer utanför, luftiga flaggor, grönmålade trädgårdsgrindar och ljusklädda barnoch qvinnogestalter, somliga grupperade framför sitt eden och med en bok eiler ett lätt handarbete till tidsfördrif, andra svängande i gungor, åter andra, som med handen öfver ögat, för att skydda det mot solen, följa vår brusande, glada färd, väntande kanske någon make eller broder, som från Stockholms qvafva embetsrum och dess brännande gator kommer hitut att njuta skugga, svalka och glädje! Riktigt: här saktar ångbåten sin fart och närmar sig den lilla bryggan bakom dden. En halfqväfd stockholmare hoppar i land: der han omringas af en behaglig qvinnofigur och några glada, stojande barn. Det är en lycklig familjfar, som skal vederqvickas med