Aftonbladet – 28 augusti 1868, sida 3

ner nu såge för sista gången. Den dagen isynnerhet var det ett hviftraseri, som till slut bemäktigade sig äfven döda föremål: Från de på köttorget midt emot båten be-. lägna slagtartälten började de upphängda kalfstekarne och fårbogarne sakta svaja mot oss och långa oxtungor svängde mellankoliskt fram och tillbaka; dock misstänker jag starkt, att det var slagtarfruarna bakom,som spelade Zephyrs roll. Ändtligen gjordes loss, och ångaren gled sakta utåt Mälaren, lemnande snart både kalfstekar, torgfruar och de strandsatta vännerna i dunkelt fjerran. Det var en lättnad. Solen strålade klar öfver Stockholms herrliga tornspiror och de skönt grupperade byggningarne; hela det vackra Kungsholmen med sin lifliga grönska uppstod ur vågorna som ext vacker afskedsbukett. Allt längre. sköto vi fram på Mälarens blåa ban, öfver hvilken solen lät regna millioner gyllne droppar, som likt små guldfiskar dykte upp och ned i böljorna och med sitt skimmer förklarade de grönklädda stränder, mellan hvilka vi foro — Mälarens stränder, så mångbesjungna och dock aldrig nog prisade! Otaliga små grönskande holmar, med en frisk dolft af faru, som lifvar kropp och sinne, ligga der och simma i middagssolens lågor: det är kronor som najaderna på li!jeglänsande armar hålla ofvan vattnet och med glädje och stolthet visa de dödlige: se, se! sjunga de, hvarje krona är en lycksalighetens ö, och dock äro dessa kronor, som vi räcka åt er, blott svaga afbilder af djupets skatter, af korallerna som skimra längre bort på hafvets botten, af de gröna smaragdbladen på träden i våra skogar, hvilkas blommor äro äkta perlor och hvilkas frukter äro mera värda och glänsa skönare, än alla jordens kungakronor tillsammans. — Kom ned, kom ned och st dem. Men ångaren