Aftonbladet – 27 augusti 1868, sida 3

återtog mrs Courtenay. Men hvar är Paul? Du måste dansa med Paul, Dora. Det är bra synd att ni skola vara bror och syster — jag skulle så gerna ha sett att du kunnat gifta dig med Paul. Han är så talangfull och en så fulländad gentleman ! Hör på henne bara! sade mrs Luan föraktfullt, ännu alltjemt triumferande öfver sin öfverlägsenhet. Derpå ryckte hon häftigt till och tillade plötsligt: Det är dödsuret! Dora kände sig nästan ond. Det är madame Bernards stora klocka som pickar,, svarade hon med en viss häftighet. Jag riktigt förvånar mig öfver er, tant. Mrs Luan stirrade på henne utan att svara. Derpå reste hon sig upp, tog upp si mössa, satte den på sig, sedan hon skakat den, och gick, till Doras stora lättnad, till sitt eget rum. Hon blef nu sittande allena hos sin mor och hörde i orolig tystnad på hennes orediga tal. Qvällen, huset, gatan allt föreföll så onaturligt tyst, endast ma dame Bernards klocka pickade högt och nästan hemskt. Har grymt af tant att säga så dero, tänkte Dora; men, stackare, hon förstår inte bättre. IHvarföre sitter jag och lyssnar till den der dumma klockan? Den är minst ett hundra år gammab och har blifvit barn på nytt — hvarföre skall jag således bry mig om den?, Hvarföre ligger vidskepelse dold i hvarje menskligt bröst, färdig att träda fram vid första maning af sorgen? Ack, hvilken lättnad var det icke, då en ringning hördes dernere, då porten öppnades och doktor Richards steg hördes komma uppför trappan! Ja, det var en lättnad, och ändock klappade Doras hjerta af en så plötslig fruktan, att hon knappast kuntö resa sig upp beh taga emot