Aftonbladet – 26 augusti 1868, sida 3

len, kommer nog snart en annan. Men det ir hårdt att känna sig vara en lekboll för det, och derföre ville mrs Courtenay och mrs Luan alldeles icke tro på den sorgliga nyheten. Jag är säker på att postkarlen gått förbi )sS, sade mrs Courtenay triumferande. Hon hade under hela den sista timmen lesat i fönstret och tittat efter postbudet. Nu ittade hon ut igen, och till sin förskräckelse såg hon honom nu vända om gathörnet. Hon lrog genast in hufvudet och satte sig ned lek och väntande. Mrs Luan såg helt skrämd at och blef alldeles gul i ansigtet. Dora lade från sig sin sömnad och väntade tåligt. Det iingde på klockan. Det är kanske bara en som skall till mrs Bernard, mumiade mrs Courtenay. Men nu hördes ljudet af steg uppför trapborna — det knackade på dörren. Stig in! sade mrs Courtenay helt sakta. Dörren öppnades, och madame Bernard rädde in i rummet, bärande ett bref med n engelsk poststämpel. Hon kom in leende ch nickande. Engelska bref voro alltid välkomna, hos hennes hyresgäster. Se här är det, sade hon, alltjemt vinande. Jag tycker hvad damerna skola bli justa, sade jag till postbudet, de ha inte ått bref på bra länge. Nå isådant fall svaade han, ha de väl inte heller någouting att etala den extra afgiften med; det är skrifvet å tjockt papper och väger mer än det får, om ni ser. Och så betalte jag tjugofyra ous, fortfor madame Bernard. Dora tog upp sin börs, betalte brefvet och og emot det. Madame Bernard aflägsnadö ig Åter, utan att ana den sorg sv hön hde smnat efter. rr a — jag kan inter löpa