Aftonbladet – 26 augusti 1868, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. En sjelfgjord man. Schuyler Colfax, det republikanska partiets kandidat till vice-presidentplatsen i Förenta Staterna och för närvarande representanthusets talman, är en man af pressen, som från dess lägsta trappsteg sjelf arbetat sig upp. Så berättade han ny! fen 1 ett tal som han höll i Indiana, att han tillbragt största delen af sitt lif i förbindelse med pressen samt vanligen varit utgifvare, redaktör, korrekturläsare och kolportör på en gång. — Den fruktlösa försigtigheten. En kines, som varit olycklig i sitt äktenskap, drog sig ur verlden med sin otäcka hårpiska och en liten vacker son till ett berg, på hvars topp han inrättade sig så godt han kunde och till denna boning fick ingen af de småfotade kinesiskorna tillträde. Han uppfostrade sin son, lärde honom att älska gudarne och att frukta och afsky djefvulen. Al: drig talade fadren om qvinnorna och han gick alltid sjelf ned i dalen för att göra sina inköp af lifsmedel. Slutligen infann sig ålderdomens svaghet och tvang den gamle kinesen att taga den unge mannen, sonen, med sig ned i dalen, på det han skulle hjelpa honom att bära hem den tunga rissäcken. Då de tillsammans begåfvo sig från byn i dalen stannade sonen plötsligt och ropade när han såg tre menskliga varelser: Fader, hvad är detta? Se då, hvad är detta för varelser? Fadren svarade i befallande ton: Vänd bort ditt ansigte, de äro djeflar! Sonen vände sig förfärad bort, då han såg huru djeflarne med förvånade blickar betraktade honom bakgm sina solädrar. Han var åter tillbaka till berget, åt inenting till qvällen, förlorade från den dagen aptiten och blef mycket melankolisk. På länge kunde hans bedröfvade och oroliga fader icke erhålla något svar på sina frågor, tilldess den unge mannen slutligen bröt tystnaden och med outsäglig smärta utropade: O, fader! den största af djeflarne, den allra största kan jag icke glömma, äm står oupphörligt framför mig, både natt och ag. — Hur för obeslutsamma friare. Vid badet i Ostende sågos denna sommar fyra personer nedstiga ur tvenne badåkdon och raskt begifva sig ut på sanden, för att på sedvanligt sätt taga sig ett bad. Sällskapet bestod af ett fruntimmer af obestämd ålder och med en betydlig embonpoint, af en gammal torr och mager gubbe, en ung blond och mager flicka samt en skäggig gnaling: Snart kom en större våg än vanligt och åtskilde de församlade, i det den magre gubben nödgades skynda till den äldre damens hjelp. Den unga flickan åter närmade sig ynglingen. Har du redan talat med pappa? frågade hon. — Ännu icke, ljöd svaret; min Gud, hvad här är kallt, jag riktigt fryser; jag skall tala med honom, när vi återvända till Brässel. — Otacksamme! du frög icke när du eröfrade mitt hjerta; men detta måste ha ett slut, och fattande den unge mannens hufvud, neddoppade den sjövana flickan det i vågen sägande: Du måste tala med honom ännu i dag, jag kan ej vänta.. — Haf tålamod ännu några dagar, o min Julia, mumlade vår till hälften qväfde omer Nej, och en ny doppning följde, betydligt längre än den föregående. Nästan lika bedöfvad som en drunknande, lofvade nu älskaren högtidligt att tala med pappa redan vid middagen. Och han synes äfven hafva hållit sitt löfte, ty hans förening med den raska flickan är redan angifven på Brissels stadshus. — Spelpassionen bland fruntimmer. Man anför såsom bevis på huru denna passion gripit omkring sig bland fruntimren i Petersborg, att nyligen hustrun och dottern till föreståndaren för ett bankirkontor derstädes infunnit sig på en af klubbarne och der i en hast bortspelat alla penningar de hade på sig. Drifna af lust att likväl fortsätta spelet begåfvo de sig hem och togo i mannens frånvaro från kontoret en blanco-check, ifyllande deruti en anvisning på ett moskovskt kontor, lydande på 2000 rubel. Denna anvisning såldes genast åt någon af det behöfvande menniskoslägtets välgörare för 1000 rubel och så begåfvo sig damerna ånyo till spelet, der de inom kort hade förlorat äfven nyssnämnda summa. — Sådana fall skola icke vara sällsynta, enligt hvad ett ryskt blad försäkrar. — Moderlig instinkt. För kort tid sedan utbrast en hedbrand på en half mils afstånd från Southampton. Då elden var släckt, observerade några arbetare, att midt på den terräng der elden rasat fanns en liten plats, som icke blifvit berörd af elden. Då de sågo efter upptäckte de i ljungen ett fasan-bo med sex ägg. Några timmar derefter sågs fasanen ligga på äggen. Några dagar derefter besökte de åter boet, honan var då borta och äggen nästan utkläckta. Då boet ånyo besöktes voro äggen utkläckta och ungarna utflugna. Det var märkvärdigt, att ljungen, i hvilken boet var, icke hade brunnit upp och man antager att fasanen hållit elden på afstånd genom att sitta i boet och slå med vingarna. — Gåfva från en f.d. lekkamrat. Den ge serbiske fursten Milan Obrenovic hade iPa