Aftonbladet – 26 augusti 1868, sida 3

rexlade förskräckta blickar. Tänk, om det vore sannt? Men om penningarne äro förlorade, hvaraf skola vi då lefva? utbrast mrs Courtenay, det hon höjde sin röst och knäppte ihop sina händer i förtviflan. Monsieur har beställt en ny ritning, svaade Dora, för öfrigt skall jag försöka att å ge några lektioner. Jag skall genast skrifva till Derring! utorast mrs Courtenay, häftigt upprörd. I genskap af min notarie måste han känna sanningen. Det är för sent att skrifva i dag, mamma. Jag förmodar att vi skola få veta sanningen morgon. Men det var klart att Dora sjelf icke ryste något tvifvel rörande denna sanning, Den sorgliga vissheten hade trängt in ihenres själ uti monsieur Merands bod och kunde cke vidare lemna den. De tillbragte en bedröflig afton. Mrs Courtenay tog fram sina kort och försökte sin avoritpatience, men vexlade färg innan hon innu hade kommit halfvägs i den. Antingen korten icke föllo sig väl, eller — hvilket ir lika troligt — mrs Courtenays upprörda sinnesstämning icke tillät henne-att begagna sig af spelets chanser, så var det i alla hänlelser tydligt, att följden skulle ha blifvit ett grymt nejo åt hennes hemliga förhoppningar. Hon vågade icke anförtro sig åt jdet, utan blandade skyndsamt om korten och sköt dem ifrån sig med en förskräckt blick, som gick Dora ända till hjertat. Det var en lättnad för henne, då hon fick draga sig tillbaka till sitt rum för natten. Då hon låste igen sitt fönster, som hade-förblifvit Sppet, såg hon upp till Nanette, der ett ljus Brann. Min statkars gsnla fö, tänkte kön, titt