Aftonbladet – 25 augusti 1868, sida 2

bud, notan började att så småningom ha Nanette att prata. Hon fick nu veta att Nanette hade varit rik — ja, riktigt rik. Hon bade förtjenat ända till sjuttio francs i månaden på att laga spetsar, men nu hade hennes syn blifvit klen och svag, och hennes hand var ostadig, och det fanns dagar då Nanette icke kunde stiga upp, så sjuk och matt var hon. Derjemte hade hon svårt för att sofva om nätterna. Då månen sken in genom fönstret -och lyste upp rummet, gick det an, menade hon; men då natten var mörk, och rummet svart, då var det så hemskt, så hemskt! Doras klara ögon tindrade af segerglädje, Då skall jag gifva er ett skålpund ljus! sade hon. Nanette var verkligen besegrad. Ljus utgjorde hennes hjertas hemliga längtan. Äfven stolthet och dåligt lynne kunde icke tillbakavisa en sådan gåtva, Hon lade sin vissnade hand i Doras och såg upp i hennes ansigte. Jag skall visa det för ers, sade hon. Doktor Richard vill se det, men jag vill inte visa honom det — Nej, det vill jag inte. Men ni skall få se det! Hon öppnade nu en fyrkantig kista på golfvet, letade en stund deruti och kom slutligen fram med ett sammetsklädt etui, som hon öppnade, men svartsjukt höllqvarihanden. ora kunde få se, men icke röra. Denna skatt, som verkligen var en skatt, var ett gammalt, utsökt miniaturporträtt på emalj: Det visade Dora en ung flicka i hela ungdomens. blomma och strålglans, och med ett hår af gyllene brun färg. Jan, sade Nanette, i det Dora en smula ryckte till; det är likt er; ni har samma hår — jag såg det genast. Och hon varen stor, förnäm dam, min mormors mormors mor; till på köpet, tillade Nanttte, soch inen