Aftonbladet – 25 augusti 1868, sida 2

Nanettes dörr stod öppen, så att Dora icke hade någon svårighet att finna henne. Nanette bodde i ett rum, som var ungefäl lika stort som en stor skänk, men som emellertid var ovanligt prydligt och nätt, och Nanette, som var lika liten, fin och nätt som rummet, var i Doras tanke.nu mera lika en fö än någonsin förr. En sur och butter fö var hon just nu, grälande på en koleld, som icke ville brinna. Jaså, du vill inte, hvasa? sade hon i vred ton och försökte förgäfves en pust, som hon ej orkade sköta. Du vet att jag är gammal — det är saken det! Låt mig försöka, sade Dora. Härmed tog hon pusten ur Nanettes hand, och se! inom ett ögonblick började elden att brinna. Ja, ni är ung, sade Nanette med en sorgsen blick; ni är ung och kan arbeta. Men jag kan inte.— jag kan inte! Jag ärsjuttiotre år och kan inte arbeta och måste lefva af barmhertighet. Dora försökte lugna henne, men Nanette ville icke v ta af någon tröst. Hennes lynne var åter retadt. Dora ville att hon skulle taga emot litet mera mjölk och ägg men Nanette afslog anbudet med stolt förakt. Hon lefde af barmhertighet, sade hon, men var inte någon tiggare. En olyckshändelse var en olyckshändelse, men hon behöfde inte mjölk och ägg hvar dag. Dora föreslog litet skinka, men satte dervid sin förmåga att blända henne uti en tem ligen.stor fara, Nanettes bruna ögon brunno tikt eldkol. Det befanns att skinka var bennes afsky: 5 Ja, du är mig just en butter föl tänkte Dora, men jag skall nog ännu en gång besegra is 2jUrdt derförs itkt några Aera äns