Aftonbladet – 24 augusti 1868, sida 2

m.fl. — hvilka det är förunderligt att ej våre förläggare skyndat att införlifva med vår litteratur. Såsom ett glädjande tidens tecken böra vi emellertid ej underlåta att framhålla den allvarliga protest mot ifrågavarande missbruk, som ej längesedan uttalats — man kunde säga — på en gång från kyrkans egen och skolans sida, nemligen i den förut åberopade afhandlingen af teologie lektorn P. Waldenström. Vi anföra några strödda utdrag ur denna främställning: Får ej bibeln vara kristendomsundervisningens medelpunkt, från hvilken undervisningen utgår och till hvilken den återvänder, så förfelar utan tvifvel denna undervisning sitt mål. Ty hvad är väl detta mål, om ej att föra lärjungen in i Guds eget ord och göra honom förtrogen med detsamma? Dogmatiska läroböcker äro väl, om de rätt användas, goda och nödvändiga för undervisningen, men blifva bestämdt skadliga, så snart de blifva hufvudsak, eller så snart den egentliga bibelundervisningen på ett eller annat sätt till dem träder i ett underordnadt förhållande. — — — — Skola q lärjungarne derigenom lära att tänka, att bibelordet är jemförelsevis mindre vigtigt, än det dogmatiska lärosystemet? Skolans afsigt, när hon undervisar i kristendomskunskap, är väl icke att skapa teologer, utan att föra sina lärjungar till honom, som är vägen, sanningen och lifvet, och man kan väl vara viss derpå att, om den nu så öfvervägande dogmatiska undervisningen finge vika för eller intaga en underordnad ställning, till en mera utsträckt bibelundervisning, så skulle Guds ord snart bevisa sig öfverträffa alla menskliga läroböcker 1 kraft till öfverbevisning om sanningen. Göres läroboken till mål och bibelordet blott till medel att bevisa sanningen af hennes satser, då är hennes användning utsträckt öfver hennes bestämmelse, hon har då skjutit öfver målet och med detsamma förfelat det, gjort skada i stället för gagn. Och att sådant praktiserats och ännu praktiseras, det kan aldrig förnekas, och att det gjort stor skada, visar den erfarenhet, som Dahlgren så träffande betecknar då han kallar sömnen erkebiskop med den förkla ring, att han ej visste något mer sömngifvande är erkebiskop Lindbloms katekes. Om fordran på rent vetenskaplig kristendoms undervisning i skolans högre klasser vilja vi yttre oss kort. Denna fordran synes oss obehörig, då ju kristendomsundervisningens ändamål är öfver vägande praktiskt, åsyftar andligt lif och sedlig uppfostran. Det är icke allenast i de lärjungars intresse som aldrig komma till universitetet, ej heller deras, som dit komma för att studera annat är teologi, utan äfven i den teologiska vetenskapens och de lärjungars intresse, hvilka komma att egn: sig åt densamma, som vi anse oss hafva rätt at yrka, att skolan inskränker sin kristendomsunder visning till att gifva sine lärjungar en god grunt i bibeln, samt endast i detta intresse egnar nödig uppmärksamhet åt läroboken, och det äfven högsta klassen. VERSER