Aftonbladet – 24 augusti 1868, sida 2

M SALCL UPTORLISK, DESLACNUC al evL Olaltigt aggregat af teoretiska satser och notiser ; ör minnet; för det andra, att såsom centralounkt och hufvudmedel i denna undervisning vändas ur sitt sammanhang lösryckta fragnenter ur den judiska fornhistorien.. Låtom ss betrakta dessa tvenne hufvudsaker hvar ör sig! Våra skolors lärjungar öfveransträngas och 1edtyngas genom en oförnuftig så kallad re-l: igionsundervisning fullt så mycket, som gel: om något annat af de företrädesvis omhul-. lade och herrskande skolämnena, ja mera. Må man granska hvad folkskoleoch ele-l: nentarläroverksstadgarne samt seminariiregementet härom innehälla. Til och med en teologie lektor ha vi nyligen hört i allvarsamma ordalag klaga och klandra: Man lä ser i skolan katekes och teologi, kyrkohistoria och kyrkohistoriska berättelser, isagogik m.m. — allt sådant, som skulle utgöra hjelpmedel för bibelundervisningen, men denna sjelf får nöja sig med den plats, som den händelsevis kan få ). Elementarläroverken och folkskolelärare-seminarierna äro öfverhopade af en så häpnadsväckande vidlyftig, teologisk lärdomsapparat, som vore det meningen att förvandla dem till prestseminarier. Exempelvis kaste man en blick på en enda oren af detta tvetydiga kunskapsträd, nemligen kyrkohistorien. Hvem som något gjort sig reda för, hvad histörien i sig är, hvad den betyder såsom -bildningsmedel, skall väl utan tvekan medgifva, att kyrkohistorien — liksom litteraturens, konstens, uppfinningarnas historia — ej rätteligen kan i läroverk för allmän bildning behandlas såsom en särskild disciplin, utan att dithörande hufvudfakta endast böra intaga sin plats-såsom en af de trådar, hvaraf -den allmänna: politiska och kultor-historien är sammanväfd, hvilken ostridigt utgör eller borde utgöra ett af undervisningens centralämnen. Men tvärtom förhåller det sig i våra skolor. Den till stor del så ytterst andefattiga detalj af odlingens historia, som man kallar kyrkohistoria, med dess ofruktbara skolastiska gräl och dess kättarjagter, behandlas med en utförlighet, för hvilken hela den nyare tidens allmänna historia, de tre till fyra. århundradena sedan medeltidens utgång, får stå tillbaka; jemföre man blott de vanliga läroböckerna i kyrkohistoria och åtföljande kyrkohistoriska berättelser med. läroböckerna 1 nyare historien. Ej nog med den öfverdrift, hvartill man i detta hänseende redan för ett till två årtionden sedan upparbetat sig: på senare åren har man börjat härtill foga ytterligare särskilda läroböcker i svenska kyrkans historia. När vi erforo, att en af hr C. V. Skarstedt utarbetad Handbok i Sverges kyrkohistoria, 244 oktavsidor stark, angaf sig afse skolan och hemmet, voro vi till en början benägne att häri finna ett ej alldeles lyckadt; men. ofarligt skämt — en åsigt som, efter vunnen bekantskap med arbetets innehåll, ej kunde annat, änsytterligare styrkas af dess många egendomligheter, dess faraler m.m. dylikt. Men enligt hvad vi sedermera inhemtat, lärer det verkligen vara meningen att elementarskolornas lärjungar skola plågas med särskilda läroböcker i svensk kyrkohistoria: en recensent i Pedagogisk Tidskrift (1867, 2) af hr Th. Norlins Öfversigt af svenska kyrkans historia från äldsta till nuvarande tid tager för gifvet, att boken förnämligast är ämnad för läroverket, och menar att just detta bör kunna draga mesta fördelen deraf. Det vill sålunda synas gifvet, att man håller på att smugla in en ny, onyttig minnesbörda i skolorna på de arme lastdragarnes redan:länge svigtande skuldror. Hur långt detta raseri, som vill göra en för elementarundervisningens -hela uppgift och sanna betydelse främmande, teologisk :lärdomsapparat till en dominerande hufvudsak i skolan, redan gått, röjer sig äfven otvetydigt i de af ecklesiastikdepartementet utgifna ämnen för de svenska skrifprofven i maturitetsexamen. Man har bland dem funnit sådana ämnen, som: redogörelse för de olika åsigterna om nådens och frihetens förhållande till hvarandra vid menniskans omvändelse, en dogmhistorisk fråga af den beskaffenhet, att dess behavdling kan vara ett passande specimen för sökanden till en akademisk lärarebefattning, men visst icke för en på afgång från skolan stadd: gosse. För allt detta teologiska oväsen ligger ett förfärande missförstånd till grund, nemligen förblandningen af religion och religionslära, af religiositet och teologisk kunskap. Den statskyrkliga ortodoxien har kommit derhän, att göra minneskunskapen om och försannthållandet af dess teologiska system till religionens medelpunkt och kärna, hvaremot det religiösa sinnelaget och lefvernet utan denna ortodoxa atro och bekännelse förklaras för ett kristendomsfiendtligt syndatillständ. Kristendomen, som till sjelfva sitt väsende är praktisk, har ortodoxien förvandlat till en teori och — väl att märka — till en en gång för alla färdig och afslutad teori, som ej far fritt ranskas och pröfvas, i hvilket fall den dock kunde verka väckande och utvecklande på menniskaus högre förmögenheter, utan skall, om vi så få säga, slukas hel och bevaras osmält i minnet, för att, när helst så påfordras, i korrekt och vårdadt skick framtagas och exponeras i en läpparnes bekännelse eller en kyrklig formalitet. — Deraf denna sorgligt exceptionella ställning, hvari religionsundervisningen befinner sig, denna pluggläsning af teologiens steriliteter i stället för en lefvande förklaring af religionens eviga sanningar. Och hvad blir resultatet för lifvet af detta arbete i skolan? När ej den ena öfverdriften, vanligt nog, framkallar. den andra, och den leda, som de pinsamma lexorna alstrat, i förening med den omsider vaknade reflexionen, bringar den torterade menniskoanden att i och med det bittra skalet kasta öfrer bord äfven den kärna, som han aldrig fått smaka, så är den helt naturliga Verkan af så mycken förvändhet en tom, medvetslös cbekännelse ej af hjertats lefvande tro, utav af lärobokslexan, och ett yttre, konventiorelt iakttagande af kyrkliga föreskrifter. Den nuvarande religlonsundervispingen kunde ej vara bättre inrättad, om den hade till uppgift att fostra religionsförakt, indifferentism och skrymteri: Och härunder låta dess officielle målsmän det ena årtiondet efter det andra förflyta under onyttigt gräl om möjligheten af — en duglig färobok i kristendomskunskap. För såvidt på dem ankommer, skall denna väntan bli lika lång, som det snart hundraåriga förbidandet af en läsbar bibelöfversättning, medan utlandet har många förtjenstfulla, till en del förträffliga religionsläroböcker atv uppvisa, såsom af Röville, Schwartz, Biedermann