Aftonbladet – 20 augusti 1868, sida 3

Nej, jag tackar, den är alldeles för dyr för mig. Jag måste bestämdt ha glömt mitt paket häro Hon tittade sig omkring efter det, men monsieur Merand fortfor, utan att bjelpa henne att söka: Kanske att vi kunna göra ett byte, mademoiselle. Har ni någon gammal gravyr? Jag tycker mycket om gamla gravyrer. Se hit — här har jag en hel hop sådana! Han öppnade en portfölj, så Dora ej kunde undvika att se dess innehall. Det der är inte några gravyrer, sade hon, det är bara svartkritsritningar — och det ganska klena, till på köpet, tillade hon, i det hon slog igen portföljen och åter såg sig om efter den förlorade osten. Klena! upprepade köpmannen. Kallar ni de här för klena? Vet ni, mademoiselle, tillade han, i det han tog af sig hatten och bugade sig med en spefull artighet, som likväl icke var impertinent, att jag skänker er den bok ni önskade er, om ni kan göra mig ett sådant der hufvud ! Dora log en smula föraktfullt. Hon ritade ganska bra, och det visste hon; men som hon ej ville inlåta sig i någon ordstrid med honom, anmärkte hon endast, att som hennes paket inte fanns der, ville hon icke längre besvära honom. Kanske att det här är ert paket? fråade han och tog upp det från stolen, der det hela tiden hade legat doldt. Men det är ju ost! tillade han, i det han luktade på det och såg på henne. Dora började tänka att den der monsieur måste vara en bra egen menniska; men han såg helt både godlynt och godhjertad ut, trots sin egenhet, och hon kunde icke låta bli att skratta. Jä, visst är det ost, sale hön; smen var