Aftonbladet – 20 augusti 1868, sida 3

god och ge mig den, ty jag har inte tid att stanna längre. Det var en särdeles god ost, fortfor han i tankfull ton. Nå, tillade han, i det han räckte henne den, det var då verkligen skada att ni inte kan rita; jag skulle ha lemnat er den här boken för en svartkritsritning sådan som depna. Och härmed tog han och svängde en framför hennes ögon. Jag undrar om han bara skämtar, eller om han verkligen skulle vilja köpa mina ritningar,, tänkte Dora, plötsligt lifvad vid den gyllene utsigt, som öppnade sig framför henne. Jag förmodar att ni har allvar med hvad ni säger, sir? anmärkte hon tveksamt. Ja, visst har jag det; men kan ni rita? Han tycktes redan tveka och vilja draga sig tillbaka. Jag har ett par tre stycken sådana här, sade Dora, ännu tviflande på hans uppriktighet; skall jag visa dem för eri morgon? Men kanske att det inte är värdt, svarade monsieur Merand vänligt. Jag är en sträng kritiker, ser ni — och vi veta alla huru unga damer rita. Jag bryr mig inte om ifall man kriticerar mig, sade Dora med värma, föröfri, har jag mitt eget omdöme, och det säger mig att jag kan åstadkomma någonting vida bättre än detta. Monsieur Merand såg helt förbluffad ut öfver detta djerfva svar; men utan att vänta tilldess han hemtat sig och kunde komma fram med ett svar, tog Dora sin ost och lemnade butiken. Äfven mrs Luan märkte huru glad och lifvad Dora såg ut då hon kom tillbaka. Nå, fick du tag i den? frågade mrs Courtenay.