Aftonbladet – 18 augusti 1868, sida 2

att meddela andra notiser om nöden ilandet än dem, som tillförene ingått i det officiella : bladet — det fick ingen nöd råda i Bergs storfurstendöme. Fru grefvinnan var katolik och en katolsk kyrka byggdes. Kadettkåren i Fredrikshamn, som från Finland i rysk tjenst bortsändt öfver tusen unga bildade män, understöddes betydligt, och dess byggnader utvidgades på ett med den högre politiken öfverensstämmande sätt. Det var ju ock plantskolan för . sedermera blifvande och jemförelsevis fogliga . guvernörer i de finska länen. Grefve Berg företog ofta resor kring landet, något påminnande om de goda asiatiska regenternas egenhändiga paternella kontroll i sina riken. Vid dessa Eriksgator genom storfurstendömet fingo supplikanter obehindradt tillträde, och få voro de öfverklagade brister som ej skulle afhjelpas, utan att dock blifva det, och än färre de anslagsansökningar, som ej med vänliga ord utlofvades. Sist rågade l: grefve Berg måttet af sina genistreck med att en vacker dag inberätta till Petersburg, att Finland stode vid branten afl. en revolution. Denna manöver att söka göra sig intressant på högsta ort väckte åtlöje i sjelfva landet och det hjelpte icke ehuru, till yttermera visso, en hop kasserade l, gevär, innan de såldes på auktion, blefvo sönderslagna, i den oskyldiga afsigten att låta påskina faran af att gifva vapen ihänderna på insurrektionsmännen. Då bindeln föll från den i början perturberade allmänhetens ögon och man numera med mindre förvåning än löje följde grefvens spasmodiska ansträngningar att lyckliggöra Finland — vände han förtrytsamt det otacksamma landet ryggen och sökte sig ett annat verksamhetsfält i det honom så kära Polen. On revient toujours ä ses premiers amours! Kom så en annan tid. Grefven var borta och generalguvernörsembetet hade dragit nattmössan öfver öronen. Det blef dock ej mycket bättre för det. )Den Bösen sind sie los, die bösen sind geblieben, kunde Finland med skäl säga, ty den stod qvar, hela falangen af byråkratiskt dresserade embetsmän och de hyllade alla troget systemet, af, såsom de nog egendomligt kallade det, Finlands utveckling på historisk botten. Grefve Bergs humbugs funno genklang ej blott. hos lika lättfotade själar som hans, de väckte äfven indirekt vida kraftigare andar till lif. Det är denna, några höga, fosterländska och allvarliga andars kamp emot förhållandenas makt, som inrymmes i ramen af andra hälften utaf de senaste femton årens äflan. Bilden af denna strid kan man endast med vemod frammana, den bringar handen att tveka, då hon skall nedskrifva ett klander, ej af dessa i sauning store mäns verksamhet, men väl af det hos hugstore andar beklagligtvis ofta förekommande öfverskattandet af sin förmåga att beherrska förhållandena. Johan Wilhelm Snellman och Frans Ludvig Schauman, I tvenne dagrar på Suomis förmörkade himmel, hvi blefven I födde under en så olycklig stjerna, att all eder kraft skulle krossas emot råa inkräktares hån! Den välmenande, men i finanssaker mindre försigkomne baron Langenskiöld hade aflidit! och finansportföljen, det är så godt som regentskapet, öfvergick, mirabile dictu, till en f. d. exilerad, professor J. W. Snellman. Grundtanken i Snellmans sträfvande var att Finland, såsom ett sjelfständigt land ipersonalunion med Ryssland, ej borde lida af sistnämnde lands dåliga finanser. Derföre genomdref han med en hos finska statsmän ovanlig energi den redan af Langenskjöld påtänkta så kallade myntreformen; för resten 4 ! i d yttersta ett tveeggadt svärd som blott med yttersta försigtighet bort leninas 1 var derna på hittills i omyndighetstillstånd. hållna Menmmn.. De finnas som gagnerat på en dälig hugs hållniog med statens medel; för dessa och deras gelikar funnos hädanefter inga konsiderationer mer. Följden blef naturligtvis en hel mängd fallissementer af långt före detta till döden dömda — annärs utmärkta indu striella etablissementer m. in. Och sedan — missväxtår på missväxtår! Hunger, nöd, elände, skrikande magar, hånskrattande fiender, allrahögsta missnöje och känslan af att hvarje menniskokiaft, äfven den segaste, har en gräns — gå sedan och håll stången emot allt detta! Detta är Snellmans korta, yttre politiska historia. . Hvad beträffar den andra ljusglimten i vårt offentliga lif, den frisinnade och varmhjertade biskopen i Borgå stift, F. L. Schauman, mannen som först offentligen vagade föreslå en landtdags sammankallande i Finland och på sin tid vår populäraste man — så torde jag ej behöfva säga annat än: Du hafver stuckit din hand i getingeboet. För mina nästföljande bref bar jag ställt mig den svåra uppgiften att i några allmänna drag söka framhålla skuggorna och dagrarne af våra två minnesvärda landtdagar med deras famösa förelöpare — det beryktade utskottet.