Aftonbladet – 14 augusti 1868, sida 2

deraf. Dessa den svenska allmänhetens sympatier innebära inga politiska planer och sträfvanden, de härröra omedelbart från hjertat. brödrafolks fröjder och sorger. Beklagligtvis måste vår medkänsla i detta fall oftara ha en sorglig än glad anstrykning. Vi sörja med våra finska bröder, ej blott öfver den materiella nöd, hvarunder de sucka, utan äfven öfver de tunga vilkor, under hvilka de måste arbeta för nationelt lif och politiskt framätskridande. Vi ha hjertligt deltagit i de förhoppningar om ett vaknande politiskt vi sentera också djupt de företeelser, som ådagalägga, att man icke får öfverlemna sig åt nägra illusioner och erinra sig, att hvarje tumsbredd terräng, som den politiska friheten der kan vinna, kräfver de största offer af tåligt arbete och seg ihärdighet och att man dock icke har någon garanti för beståndet af det sålunda vunna. Hos oss vill det icke säga så särdeles mycgår; han ersättes af någon annan och sakerna gå sin gång, i enlighet med det konstitutionella lifvets fordringar. 1 Finland är förhållandet annorlunda. Under dess politiska förhållanden kan en utmärkt personlighet betyda ofantligt mycket, ja snart sagdt allt. Der finnes icke ett utveckladt offentligt lif, allt förmedlas genom styrelsen och styrelsen är den person inom regeringspersonalen som genom kraft och karakter förmår företrädesvis göra sig gällande. Der till följd af det rådande systemet en stor fattigdom råder på utpräglade offentliga karakterer, der kan ett ministerombyte förorsaka en lucka och en stagnation i utvecklingen. Någonting dylikt är för ögonblicket att befara i Finland. J. W. Snellman har afgått ur finska senaten, der hans ord och personlighet betydt så mycket och der han såsom finansminister sträfvade att lägga grund till Finlands emancipation i ekonomiskt hänseende. Snellman var icke någon vän till Sverge, åtminstone ej någon vän till svenskheten i Finland; men det oaktadt och till följd af uppriktiga och oegennyttiga sympatier för Finland erkänna vi gerna hans utmärkta förtjenster om sitt fädernesland. De öfverdrifter hvartill ban gjort sig skyldig under sin tidigare bana och som alstrat afsi. fennomanska förvillelserna, ha rönt öfverdritternas vanliga öde och de skola icke hindra oss att se hvad han gjort och velat göra för landets sjelfständiga utveckling, Det är derföre med uppriktig sympati som vi ur IHelsingsfors Dagblad reproducera föjjande artiAkel, i hvars klagande ton man lätt torde kunna skönja ett ädelt folks innerliga längtan efter något friare andrum: Johan Wilhelm Snellmans fall var en länge-förebådad nyhet: --Det var icke den oförväntadt af blixten slagna stammens nedstörtande; det var det långsamt i sin rot undergräfda och redan länge lutande trädets slutliga fall. I Och dock är denna tilldragelse värd all uppmärksamhet. Ja, den är en af de mest betydande tilldragelser som egt rum inom vårt nybegynta politiska lif; ty den betecknar att detta lif håller på att genomgå sin första kris. Johan Wilhelm Snellman är den tidigaste, förste och förnämste som kämpat för folkets sak och folkets rätt i detta land; genom sina arbeten i Saima och Litteraturbladet förfäktade han den eviga sanningen, att det äfven i detta land finnes ett folk, som är till för annat än blott för att styras och regeras. Och om han också icke var den förste som uttalade det bestämda yrkandet om vår slumrande statsförfattnings återupplifvande genom förnyandet är tandtdagarnes sammanträden, så är detta yrkande dock helt och hållet uppvuxet och framgånget ur den riktning; han arbetade för. Det var derföre icke J onaturligt, att då vår regering slutligen visade sig villig att gå in på den nya riktninIgen och tillerkänna folket en förändrad betydelse i vårt statslif, Johan Wilhelm Snellman skulle intaga en plats bland styrelsens medlemmar och monärkens rådgifvare. Huruvida Snellman sjelf, när detta skedde, i allo motsvarade önskningarne och sträfvanIdenåa hos det folk, hvars rättigheter han så energiskt förfäktat, hör ej hit att afgöra. Ett faktum är och förblir visserligen, att under tidens lopp ett annat slägte uppträdt, som ickeville erkänna Snellman som sin ledare och godkänna alla hans vyer och synpunkter som riktiga. Men ett likaså säkert faktum är och förblir äfven att, om än Snellman möjligen icke fullkomligt representerade den statskonst, folket skulie velat se följd, så representerade han dock i alla fall erkännandet af folkets betydelse och rätt i statskonsten och statens styrelse. Om än derföre skiljaktigheter inom folket förefunnos från hans åsigter i afseende å de åtgärder som påkallades för folkets skull, så utgjorde han dock för alla en representant för fasthållandet af det finska folkets kraf vid sköTtandet af Finlands styrelse. Hans inträde i styrelsen och bland monarkens rådgifvare var .Isålunda det naturliga insegel, som bekräftade den nya riktningens inträde inom regeringen. Och så länge Johan Wilbelm Snellman fupnits qvar ibland styrelsemedlemmarne äfven om inflytandet af hans ord allt mer och mer försvagats och äfven om han låtit leda sig nog långt på konsiderationernas lutande plan, såsom t. ex. vid senaste landtdag i behandlingen af pressfrihetsfrågan — så länge ban stått qvar, har dock detta insegel äfven ännu funnits. Man har åtminstone varit medveten att det inom monarkens råd, och att kunna nå hans öra, funnits en folkets man, som, i stånd, hurudana hans åsigter än i ett och hvarje kunnat vara, dock i alla fall ständigt baft det finska folkets kraf till sin högsta ledstjerna. Men detta insegel är nu brutet. Ingen man, hvilken utgjorde en sådan borgen för nationen, finnes numera qvar inom högsta styrelsen! — — Och dock har, som sagdt, allt detta länge varit förutsedt. Snellmans aflägsnande från styrelsen är det sista tecken af de mångfaldiga, som redan sedan en tid tillbaka, och framför allt sedan den på försök gifna pressfrihetens återtagande, tyckes beteckna en förändring i regeringens tendenser. Men om än Johan Wilhelm Snellmans aflägsnande ur styrelsen betecknar ett nedan för vår nya politiska frihet, liksom hans inträde deri betecknade dess första ny, så har han dock under den tid, han haft sitt ord Vi deltaga ovilkorligt i detta oss så kära : lif, som på senaste tiden framkallades; men p ket, om en enstaka ledamot af regeringen af; de ultrali