Aftonbladet – 13 augusti 1868, sida 2

rep, blod aftvås med tårar, icke med blod. Latom oss alltid ha för ögonen, att hvarje schavott har utöfvat en missgerning, vare sig att den afrättat en röfvare eller uppoffrat en hjelte — mordets lagbok är en bandit, betäckt med din mask, o rättvisa! — hvilken dödar, massakrerar ostraffadt. Alla schavotter bära oskyldiges och martyrers namn. Nej, vi vilja icke tåla flere afrättningar. För oss kallar sig guillotinen Ludvig den sextonde, stegel och hjul heter Calas, bålet Jeanne dArc, tortyren kallar jag Campaneller, bilan Thomas Morus och giftbägaren Sokrates. Jag säger er: döden icke denne brottsling — inspärren honom — gören det omöjligt för honom att mera vara till skada för samhället — men döden honom icke! Ty — betänken det väl, att låta en dö, när man kan förhindra döden — det är att mörda! Guernseys män! Den, som nu talar till er, är icke blott jag, den arme förviste — jag är blott ett stoftkorn, som en mörk natt blef väderdrifvet till er kust af lyckans andedrägt. Den, som talar till er genom mig, det är hela civilisationen: när hon med Beccaria, med Franklin, med Vico, med Montesquieu, med Turgot såsom förebedjare vänder sig till er, bönfallande om nåd, skolen I då säga nej? — Nej! — Det är ett svar från det onda, från afgrunden. Den troende och fria menniskan befäster lifvet, befäster medlidande, nåd och förlåtelse, bekräftar samhällets anda genom lagens barmhertighet och svarar blott nej till neslighet, till despotism, till döden. Rörda af dessa bref, inlemnade Guernseyboerna ansökning till engelska regeringen om den till döden dömdes benådning. Den afslogs, och exekutionen gick för sig under upprörande scener. Af denna anledning skref ictor Hugo ett enträget bref till wpremierministern lord Palmerston. År 1859 försökte Victor Hugo rädda amerikanaren John Brown, som blifvit dömd till döden, derföre att han med mycken lifsfara velat befria några förrymda negerslafvar. Den böneskrift till den amerikanska regeringen, han af denna anledning offentliggjorde, slutar med dessa ord: Låt Amerika veta, att det finns någonting som är förskräckligare än Kains brodermord, och det är Washington, som dödar Spartacus. Ar 1862 blefvo af en belgisk jury i Charleroi 9 brottslingar på en gång dömda till döden. En belgisk tidning innehöll i anledning deraf några verser, undertecknade Vietor Hugo, hvari konungen af Belgien bedjes om nåd för de 9 lifdömda. Denna tidning kom för Victor Hugos ögon, och ehuru han ickekunde vidkännas verserna, skref han dock ett bref till TIndep. belge, hvari han tackade författaren för det han begagnat hans namn i en så helig sak. När det gäller att rädda ett lif, säger han, finner jag mig gerna i att man brukar mitt namn, ja till och med missbrukår det. — Derpå följer en uppmaning till det belgiska folket på såmma sätt som till guernseyerna. Två af de dömde blefvo afrättade, men de öfriga benådade med lifstids straffarbete. ot slutet af år 1862 reviderade republiken Genbve sin konstitution, Den hufvudfråga, som förelåg till behandling, var dödsstraffets afskäffande: Enevangelisk prest i Genöve, Aug. Bart, skref till Victor Hugo för att förmå honom använda sitt inflytande på debatten. Victor Hugo svarade genast i ett långt bref, dateradt Hauteville House på Jersey deti 17 Nov. 1862. I denna skrift genomgick han utförligt på sitt vanliga passionerade och grundliga sätt hela -dödsstraffets historia -och skälen för dess förkastlighet. Jag vill häraf blott meddela slutet: Det finns intet litet folk. Dessa ord sade jag för några månader sedan till Belgien med anledning af de till döden dömde i Charleroi; må det vara mig tillåtet att nu upprepa dem för Schweiz. Ett folks storhet mätes icke efter folkmängden, lika litet som en menniskas storhet efter hennes kroppväxt. Den enda sanna måttstocken är höjden af dess intelligens och storleken af dess moralitet. Den, som gifver ett stort exempel, är stor: De små nationerna skola bli stora den dag, då de mildt och stolt utöfva broderlighet, afsky svärdet, tillintetgöra schavotten, förherrliga allt framåtskridande och le klart som himlen vid sidan af nationer, som ha stor folkmängd och vidsträckta besittningar, mer ändock förhärda sig i fanatism och fördomar, i hat, i krig, 1 träldom och död. Orden äro topuma, om icke ideerna lefva under-dem. Att vara republik är icke nog — det måste äfven finnas frihet och mensklighet. Ett folk bör vara en menniska, och en menniska bör vara en själ. I denna tid, då Europa går tillbaka, skulle det vara skönt om Genbve ginge framåt. Låten Schweiz och isynnerhet er ädla lilla republik tänka derpå — en republik, som satte dödsstraffets afskaffande såsom sitt kännetecken i förhållande till monarkierna — det skulle vara beundransvärdt. Det skulle vara stort att återupplifva den gamla antagonismen i Göenöve och Rom, att från en ny ståndpunkt visa för verldens blick och betraktelse på den ena sidan Rom med -dess påfvedöme, som fördömer och förbannar, på den andra sidan Geneve med dess evangelium, som förlåter. Då brefvet ankom, var konstitutionsutskottet redan färdigt med sitt förslag och hade deri bibehållit dödsstraffet. Men Victor Hugos skrift, som genast offentliggjordes, utöfvade likväl sin verkan, Folket förkastade konstitutionsförslaget. REETANEOTAOKAUNEDET Armöen. K. M:t har, den 7 d:s, utnämnt och förordnat: vid Skånska husarregementet: till major i regementet, ryttmästaren P. B. von Platen; vid Skånska dragonregementet: till major i regementet, ryttmästaren N. A. SilfverMNMarre: