Aftonbladet – 13 augusti 1868, sida 2

STOCKHOLM den 13 Aug. Victor Hugo mot dödsstraffet. I. Victor Hugo afslöt icke sin strid mot dödsstraffet med sitt offentliga lif i Frankrike. Förjagad från fäderneslandet genom katastrofen den 2 Dec. 1852, fortfor han i sin landsflykt att förfölja denna mensklighetens skamfläck och fiende, hvilken han äfven der återfann. Han hade slägit upp sin bostad få den engelska ön Jersey i kanalen, och då an der år 1854 erfor, att man på -grann-ön Guernsey stod i begrepp att hänga en förbrytare; 8kref han till denna ös innevånare ett bref, hvarur vi meddela följande: Guernseys folk! En landsförvisad kommer till er. En landsförvisad vill tala till er till förmån för en lifdömd. Landsflyktens man räcker handen åt dödens man. Upptagen icke dettå illa, utan hören mig. Det finnes en förfärlig, tragisk, afskyvärd hednisk afgud. Denne afgud kallades hos hebreerne .Moloch, hos kelterne Tentates — den kallar sig här dödsstraffet. Fordom hade den till öfversteprest i östern en magier, i vestern en druid — hans nuvarande öfversteprest är bödeln. Det lagliga mordet har efterträdt det heliga mordet. En gång har denna afgud upptyllt er ö med menniskooffer, och af dem har han efterlemnat monumenter öfverallt — alla dessa mörka druidstenar, på hvilka århundradenas mossa har öfvertäckt blodspåren och hvilka finnas till:hälften nedsjunkna i gräset öfver edra kullar, halft öfvervuxna af vilda hallonbuskar, genom hvilka aftonvinden åuckar. Och nu, en af detta års första dagar, visar sig det förfärliga afgudabelätet åter bland er — det uppmanar er att lyda sig; det sammankallar er till bestämd dag för att fira sina mysterier, och likasom fordom fordrar det af er, som håfven läst evangelium, af er, hvilkas blickar äro fästa på Golgatha — fordrar det ett menniskooffer. Viljen I lyda det? Viljen I den 27 Januari 1854 i ett par timmar åter bli hedningar; HKedningar för att dräpa en menniska? — Hedningar för att låta en själ förtappas? hedningar för att våldsamt afbryta en menniskas tillvaro, betaga henne tid att ångra, att bättrå sig? Månne detta är framåtskridande? Hvart ha väl menniskörna kommit, när menniskooffer äro möjliga? Tillbedes på Guernsey ännu afgudabelätet, detta forntidens mörka afgudabeläte, som dödar midt inför dem lefvande, skapande Gudens åsyn? Hvad gagnar det då till att ha berötvat det offerknifven, när man, gifver det galgen till, redskap? Huru? — Ar det då så ogörligt att förmildra ett straff; att gifva den brottslige en möjlighet till ånger, till återupprättelse, att ersätta ett ,menniskooffer med en medveten försoning? Ar. det -då så farligt att icke döda en menniska? — Är då fartyget stadt i så stor nöd, att det icke skulle känna bära en menniska till? — Tyner då en ångrande syndare så hårdt på samhället, att detmåste skynda sig att kasta denna Guds skapelse öfver bord ned i afgrundens skuggor? Vill man påstå, att döden i detta fall synes vara rättvisa, att syndarens förbrytelse är alltför stor? — Ju större förbrytelsen är, desto längre bör tiden för ångern utsträckas. Du folk af gode och starke fiskare, låt icke denna menniska dö! Låten icke skuggan från en galge falla öfver er vackra, välsignade ö! Tagen icke på er det fruktansvärda ansvar, som uppstär, då den menskliga makten griper in på den gudomliga maktens område. Hvem vet? Hvem har genomträngt fun? Det fins afgrunder i de menskliga andlingarna, likasom det fins outgrundliga djup X hafvet. Tänken på ovädrets dagar, på vinternätterna, på de upprörda och dunkla makter, som stundom få er i sitt våld! Låten icke vinden från afrättsplatsen blåsa i era segel! — Glömmen sicke, I-skeppare, I fiskare, Imatroser, glömmen icke, att det blott är en planka mellan er och evigheten, att I på nåd och onåd ären öfverlemnade åt böljor, sont icke kunna kartläggas, åt ett öde, som är doldt för er! Glömmen icke, att det kanske bör en vilja i allt hvad I kallen händelser, att I oupphöfligt kämpen mot hafvet och stormen, oc att I, okunniga och vanmäktiga menniskor, såsom I ären, dock alltid stå ansigte mot ansigte med det obekanta, det oändliga. Och det obekanta och oändliga — det är döden. Öppnen då icke med edra egna händer en graf midt ibland er. Tyst! — hören I icke rösterna, som ljuda från oändligheten? Talar icke det ena hemlighetsdjupet om det andra? Utropar icke oceanens majestät grafvens helighet? I ovädret, i orkanen, i dagjemningsstormarna, när nattbrisen svänger den hängde mannen af och an på galgens tvärbalk, skulle detta benrangel då icke bli ett ämne för förfäran för er, likasom om det nedkallade förbannelser öfver er ö? Nej, bort med alla afrättningar! — Vi, detta stora årbundrades menniskor, vilja icke ha några flera sådana, lika litet för den skyldige som för den icke skyldige: Jag upppepar det: byottet för: mas ) Blott. ge am ånSO sår il m. i