Aftonbladet – 12 augusti 1868, sida 2

en förbindes bekänna och predika i enliget med bibeln och ej med de symboliska ickerna, skulle här säkert betraktas såsom erhördt, och de programmer till prestmöten, vilka såsom förberedelser blifvit utfärdade, ntyda ganska bestämdt, hurusom man med Illa vapen ämnar försvara den stereotyperade rtodoxa bekännelsen i hela dess vidd, så att j ett jota må gå förloradt. Man klagar deri fver tidens otro, utan att vilja se, huru jelfva tviflarnes och motståndarnes bemölanden endast gå ut på att rena vår höga ära från slagg, och man fördömer den allänna riktningen såsom uteslutande materiaistisk, ehuru ingen tidsålder varit rikare på unsträngningar och institutioner till folkens ipplysning och förädling. Om nu den kristna an i sjelfva verket är en enkel, konstlös ärlekens religion, anbefallande dess förkunare, såväl som dess bekännare, ödmjukhet ich fattigdom, tålamod och försakelse, enligt less stiftares exempel, hvad betyder då detta änga vidhållande af metafysiska spetsfunligheter, af menniskouppfunna tillsatser, af yttre ostentation, om ej att dess förkunnare wumera ej åtnöja sig med den ursprungligen lem anvisade rollen? Presterna ha blifvit en politisk . korporation, eftersträfvande, såsom hvarje sådan, makt och rikedom och finnande lärans exklusivitet, i statskyrkans fasta sammanslutning de oundgängliga stöden för na anspråk. Väl har denna deras upphöjda ställning blifvit rubbad genom den åväsabragta representationsförändringen , men man har ej vågat taga steget fullt ut, vVäntande att den egentliga impulsen skulle utgå från dem sjelfva, och man har förbehållit dem en egen riksdag, med nog inflytande i öfrigt och på den andra, för att underbålla tron på deras oumbärlighet såsom politiskt stånd. Synes någon utsigt, att en dylik impuls skall utgå från det stundande kyrkomötet, att kyrkans herrar skola vilja åter nedstiga till dess tjenare? Näppeligen, och i sådant fall ingen förhoppning om reformer eller modifikationer i trosbekännelsen eller dess praktiska tillämpning, om indragniug af biskopsembeten, om inskränkning i öfverflödiga inkomster, i yttre prål och utmärkelse eller andra missbruk, som, så länge öfverklagade, på alla sidor blifvit framhållna. Våra tankar flyga ej så högt: vi vilja för vår del, med afseende å det blifvande kyrkomötet endast uttala de anspråkslösa önskningarne, att s verksamhet om möjligt måtte gå ut till jan på ästadkommandet af den religiösa tolerans, den frihet att utan förlust af medborgerliga rättigheter kunna ansluta sig till hvilken kristen bekännelse som helst, hvilken i ett öfvergångsstadium, som det närvarande, mer än någonsin är billig och nödvändig; vidare, genom riksdagens medverkan, på åstadkommandet af den förenkling i de . göromålen, medelst uteslutande åf ska redogörelser, hvilka lika väl laf krovofogdar och häradsskrifvare kunna upprättas, att presten mer än hittills kan egna sig åt själavården inomsin församling samt blifva en vän och rådgifvare inom hvarje familj; samt slutligen på en reform i predikosättet, mindre afseende en torr eller spetsfundig analys af de teologiska dogmerna, ä en efter åhörarnes allmänna uppfattoing 2. passad tillämpning af kristendomens höga läror på lifvets olika förhållanden. Detta 1 nes ej vara mycket, men skulle säkert mä tigare, än många andra till utseendet mer: genomgripande reformer, bidraga att lugn den oro, som går genom tiden, samt att åter ställa det goda förhållande mellan herdarn och hjorden, som, för dem båda så önsk. värdt, nu mer eller mindre är på väg att gi förloradt. Hvad utöfver detta vidare kar vinnas, skola vi för vår del anse såsom re gälva dessa sta