Aftonbladet – 12 augusti 1868, sida 2

detta behag kände icke Dora, då hon den följande morgonen vaknade och såg sig omkring. Det lilla rummet med sina urblekta, gammalmodiga möbler, af hvilka ingen enda hade det behag som vanor och gammal förtrolighet skänka, såg dystert och otrefligt ul. Taket var lågt och nedtryckande. De få ljud, som trängde upp från gatan, hade ingenting uti sig som påminde om hem och samla förhållanden. En viss egendomlighet läg det visserligen i ställets utseende, men Dora var tvungen att medgifva att detta också var det enda. Och likväl :skall jag känna mig lycklig här, i trots af dig, du gamla, lilla rum! tänkte hon, i det hon steg upp och klädde sig. Jag har aldrig förr haft sådana här ngomhängen. Det skall jag komma ihåg, när jag känner att jag börjar bli tråkig och tankfull. ) Dessa sängomhängen voro onekligen egendomliga, mera egendomliga än vackra. Dora satte sig ned på sängkanten för att betrakta dem. De voro af en smutsgredelin färg, som mången tvättning hade urblekt, och voro prydda med bilder, som föreställde den sköna och hårdt pröfvade Griseidis vexlande öden. Dora såg henne stå vid sin faders dörr, klädd sin simpla herdinnedrägt; så kom den ädle friaren och hans svit för att föra bort den nya markisinnan. Nu sitter Griseldis på en tron i all sin prakt, och med rangen och värdigheten börja hennes sorger. Hennes barn tagas ifrån henne, hennes man blir ovänlig emot henne och förskjuter slutligen sin alltför tåliga maka. Dora, som hade lyft PP. omhänget för att följa historien till dess yckliga slot, fällde åter ned det med ett visst förakt, då den sista taflan visade henne markisen omfamnande sin förlåtande maka. Huru jag skulle ha hatat den mannen!