Aftonbladet – 11 augusti 1868, sida 2

slutligen på mrs Luans moderna mössa, met beundrande blickar. Ty voro icke all denn: lyx och alla dessa tecken till välstånd resul tatet af de fyra hundra om året, hvilka han kloka spekulationer hade tillförsäkrat Dor: Courtenay? Aha, jag tror att man ämnar sig bort kan jag märka! ropade han muntert. Ocl till och med den der skalken John Luan haj Mg handskar. Ni väntade mig inte, elle or Ack, nej, mr Ryan!, svarade mrs Courtenay i en gråtmild och klagande ton. Hon sjönk ned på en stol med en tung suck. Mrs Luan tog en låg stol och säti rak och orörlig på densamma. John Luar kastade sig ned i en soffa och såg mycke butter och misslynt ut. Dora allena förble stående och helsade sin gamle vän mycke vänligt; men någonting fattades äfven henne ty det var en djup rodnad på hennes kind helt olika mot dess vanliga rena och klara blomma. Nå hvad har händt? utbrast mr Ryan det han såg sig omkring med förvånade blickar. Åh; vi ämna oss inte bort nu, svarade nrs Courtenay. Professor Gray har nyss varit här och berättat oss att Brown kompani inställt sina betalningar, och att mi Brown rymt bort någonstädes med Doras yra hundra om året och andra menniskors tusenden. Jo, det var just vackra nyheter! Och ehuru mr Ryan utbrast i klentrogna utrop, voro de olyckligtvis fullkomligt sanna nyheer, Doras penningar hade försvunnit för ultid uti Brown kompanis bottenlösa vfgrund, ehuru, till lycka för dem alla, mrs Dourtenays och mrs Luans små inkomster inv voro i Behåll.