Aftonbladet – 10 augusti 1868, sida 3

(Insändt.) Skall Stockholm fortfara att vara ex pPorthamn för Mälaredalens bergslager? Stockholms handel har sedan urminnes tic mest berott på utbytet med Mälaredalen: rika bergslager, så att affärsställningen fi aret i det hela bestämts af rådande mer eller mindre god konjunktur för bergshandteringen. Perioden 1850—56, den på sista a hundradet gynnsammaste för Nverges jern. håndtering, gaf derför en hittills ej anad utveckling åt Stockholms handel, sjöfart och industri. Men sedan utlandet börjat bygga jernvägar till sina större gruffält och derige nom betydligt minskat tillverkningsoch fraktkostnaden för sitt jern, förlorat värt goda jern för hvarje dag alltmera sin platsi verldsmarknaden, och enhvar känner huru på amma gång Stockholm går under. Vår bamn står tom, utom wid tillfällig spanmåls-import i missväxtår, våra fabriker stanna den ena efter den andra i brist på afsättning för sins produkter, våra handlande hafva lika litet att göra som våra handtverkare, alla byggnadstöretag ligga nere (hvilket bäst bevisar att staden ej vidare går framåt), en hop dugligt folk emigrerar och de qvarvarande nedtryckas af pauperism och ökade skatter. Tafian är ej vacker, men tyvärr sann. Först nu börjar man inse behotvet af bergslagsbanor, och Stockholm skyndar att häfda sin gamla rätt till ett förr oomtvistadt handelsområde, detta så mycket mer,-då man nu t misstänka det vara förmånligare att lja sitt jern till en närbelägen konsument, Ryssland, än till verldens största jernproducent, England, som dessutom belastar vår vara med vida högre frakt. Nu eller aldrig, heter det för Stockholm, och till och med våra hedervärda stadsfullmäktige hafva fatt detta klart för sig samt afgifvit opinionsyttring till förmån fören jernväg från Stockholm tillnågra af bergslagerna. Denna sträcknving har äfven blifvit understödd af fredagens föga besökta jernvägsmöte, der Westeråstrakten spelade hufvudrollen samt bergslagerna lyste dels genom sin frånvaro och del genom sina reservationer mot det i deras tycke bakvända förfaringssättet att först på kartan uppdraga en linie med rang, heder och värdighet af bergslagsbana samt sedan trafik-utreda och utstaka densamma, i stället att efter deras förmenande först genom allmänna och omfattande trafik-utredningar undersöka, hvilken bansträckning vore den bästa och sedan värmare undersöka samt på allt vis befrämja den man sålunda befunnit förmånligast. Detta förfaringssätt synes här varit desto mer befogadt, då afgörandet ingalunda ligger hos Stockholms stad, än mindre hos dess stadsfullmäktige, utan hos riksdagen, och flertalet af dess ledamöter redan hunnit dels tå jernvägar förbi sin egen dörr och dels svalna för vidare banbyggnader samt antagligen hädanefter blott komma att besluta sådana jernvägar, som hafva största sannolikhet att bära sig, utan att betunga staten med vidare underhållsoch trafikkostnader. I hvad mån uppfyller nu stadsfullmäktiges bana detta oeftergiffiga vilkor? Efter förslaget skulle den gå från Stockholm direkte på Sevalla samt vidare genom Norbergs bergslag till Smedjebacken och sjön Wessman. Biott