Aftonbladet – 10 augusti 1868, sida 2

se för de vid mötet utställda husdjuren,t, nse vi oss böra upptaga en fråga som för1 enar utredning. ( Det är orätt, säger man, att styrelsen icke 1 grat de djur som egas af staten att upprida såsom pristäflande. Man synes vid ut-: landet af detta klander utgå från den grund-: nts, att de djur som egas af staten skola bsolut vara ädlare och bättre än de djur om egas af enskilda rsoner. Men mani. biser att det numera är lika lätt för den nskilde, hvilken har råd dertill, som för sta-. en, att förskaffa sig utmärkta racedjur. Ett fvertygande bevis för denna åsigt erbjöd xempelvis utställningen af de vackra och risbelönta korthornsdjuren, som hr Dickson å Kyleberg och ryttmästaren Staöl v. Holtein på Heagården hade utställt. Vi äro ullt öfvertygade, att nämnde herrar funno ig vida mera tillfredsställda med de priser om tilldelats dem nu, än om statens kortvornsdjur från Alnarp icke fått deltagaitäfingen. Det är uppenbart att ju flera djur nom samma klass som täfla om pris, desto törre är utmärkelsen för de djur som prisvelönas. Men det är af vigt, att då staten nsetts böra befrämja en bättre husdjursafvel derigenom att utmärkta racekreatur anskaffats, sådan åtgärd tages, att de som fått ippdrag vårda dessa djur, sättas i tillfälle utt uppvisa statens djur och låta dem fa jäfla med dem som tillhöra enskilda personer. I en sådan täflan ligger icke blott en porre utan äfven en kontroll. Om en sådan kontroll skall kunna utöfvas — nyttan deraf torde vara obestridlig — så är det klart att ikställighet i atseende på täflingsvilkoåste ega rum. Under ett enda vilkor skulle vi anse att statens djur icke borde få täfla med de ensildas — nemligen om staten egde af samma racer ett så stört antal stammar uppällda på olika trakter i landet och således vötta ar olika personer, att dessa (stammar) kunde uppställas att täfla inbördes. Då utröntes derigenom dock endast hvilka djur bland dessa som voro de utmärktaste; men ingen visshet vanns huruvida nämnde djur voro af bättre eller sämre beskaffenhet än de djur af samma racer, som egdes af enskilda personer, enär de förra icke hade fatt jemföras under lika täflingsvilkor med de nare. Staten eger icke för närvarande ett så stort antal stammar af samma racer, att bland dessa någon fullständig täflan kan egr rum. Af t. ex. korthornsracen — hvars lämplighet på större egendomar i de bördigaste provinserna är obestridlig — eger staten endast en stam — den som är uppställd vid Alnarp. Vägras statens djur att deltaga i pristäflingen vid de stora allmänna utställningarne, så vore det i hög grad obilligt, om man fordrade att de, som vårda dessa djur och som af dem draga afkastningen, skulle, beröfvade all utsigt till ersättning, ändå vidkännas de dryga kostnader och den stora risk, som äro förknippade med djurens uppvisande vid ett ofta aflägset möte. Erkännes nu obilligheten i nyss anförda fordran, och anser man att statens djur icke om priser böra få täflta med de enskildas djur, så torde dera! följa, att värdarne af de förra böra ftrikallas från den både kostsamma och äfventyrliga skyldigheten att föra ifrågavarande djur tili utställningarne. Men om de begagna sig af en sådan befrielse, så skulle man ganska säkert säga: djuren äro af sådan beskaffenhet — usel, naturligtvis — att de icke kunnat utställas, och nästa reflexion blef då den så illa vårdas djuren och statens medel hafva bortkastats på djur, som icke kunna utställas. Vidare bör bemärkas att staten endas eger dessa djur, nen de skötas af enskild: personer, till hvilka de öfverlemnats. Om d skötas väl och ytterligare genom en ratione behandling förädlas, så är det ju billigt at djurens värdare härför blifva belönade, äfvet om djuren icke äro deras enskilda egendom Vi anse derför att mötets styrelse förfari rätt, då statens djur tillätos — och så at säga tvingades deltaga i utställningen och pristäflingen — och vi gå så långt att et sådant deltagande bör vara obligatoriskt afseende på djuren från statens samtlig: stamholländerier vid hvarje landtbruksmöt auordnadt för hela riket.