Aftonbladet – 7 augusti 1868, sida 3

terheten af ett plötsligt uppvaknande. Han var hennes hjelte nu och för alltid. Han skulle ha blifvit den store talaren, den rike mannen, sin familjs stolthet och stöd. Huru ofta hade icke en Demosthenes eller en Chathams triumfer kommit hennes hjerta att klappa! Huru ofta hade hon icke suttit i skymningen vid det öppna fönstret eller lutad öfver den slocknande elden, lyssnande till sin broders glödande vältalighet, till bifallssorlet och de döfvande brafvoropen från en samling af landets ädlaste representanter, medan hennes mor satt och småratade och hennes tant stickade på sitt apptäcke? It detta var nu förbi; men kanske var det bättre att döden hade stigit in och tystat de vältaliga läpparne med sin iskalla hand, än att Tiden, den store mästaren uti att afslöja sanningen, skulle ha visat Paul O0Y-wns Syster dårskapen af en länge närd ooh ömt omhuldad dröm. Men detta kände aldrig Dora och skulle aldrig komma att känna det. Föremålet för hennes dyrkan var räddad från ett så sorgligt öde. Men kanske derföre att hon hade älskat honom så ömt och hoppats på honom så innerligt, gömde hon sin sorg i sitt hjerta, utan att uttala den. Att döma af det yttre skenet, var hennes sorg icke så synnerligt djup. Hon sörjde, men icke med en sådan sorg som hennes lidelsefulla kärlek borde ha framkallat. Så tänkte mr Ryan, och så tänkta äfven hennes mor. Dora var blek och mager, men hon log gladt, ja, hon till och med skrattade — ja, hon rentaf sjöng, ehuru Paul låg i sin graf. Hon sjöng hans sånger äfven — icke sorgsna och klagande, utan muntra irländska melodier, hvilka hade varit honom kära. Firlämderv ärö ett fölk med lätt hjerta och