Aftonbladet – 7 augusti 1868, sida 3

ve trängde genom hela huset och samlade dess förskräckta invanare omkring henne, väckte icke hennes bror. Aldrig, aldrig Ck fe NI MÅ AN skulle Paul draga henne intill sig och kalla jenna sin lilla Dora. Bror och syster, hvilka ingenting skulle skilja, varo sålunda tidigt skilda under deras resa genom lifvet; och medan den ena hvilade sig, sedan han hade vunnit sin lön, skulle den andra fortsätta den dystra pilgrimsfärden ensam och öfvergifven! ce Min bror! Min brörw var allt hvad hon kade säga. Under flera veckor var detta hennes rop, och under åratal ljöd det i hennes hjerta: Min bror! I hvarje sorgens och pröfningens stund blefvo dessa bittra ord pg z D vax sörjde den unge mannens förtidigt bortgång. Mrs Coatteag sörjde honom som en son. Mrs Luan göt uppriktiga tårar och-tänkte med en känsla af smärta på att denna död gaf Dora fyra hun dra om året. Mr Ryan upphörde icke att beklaga den SMA ;seng bortgång, som kom På en så olämplig tid; men af alla dem, som sörjde öfver honom, fanns det ingen som visste att med honom dog äfven hans systers stolthet och ärelysinad. Hon hade älstat konum, men hon hade äfven hoppats På honom. Ehuru han kanske icke visste det, hade han varit hennes stora mål i lifvet. Alla hennes förhoppningar och alla hennes önskningar hade hvilat på honom, aldrig på henne sjelf. Genom honom skulle hon bli hedrad, i hans återsne: ade ära skulle hon lys. På sive eygt Värde och sin egen Fa ye MHenskliga dramat tänkte hon Idrig. På han gick bort, gick allt bort med lonam. Det var kanske väl för båda att det skedde så, Han kände aldrig bitterheten ar en sviken förboppning, eller hog bit