Aftonbladet – 7 augusti 1868, sida 2

sig, innan han missbrukade densamma, och dessutom hade jägeribetjeningens verksamhet nom länet haft ganska god verkan. Man hade talat om behofvet af ny lagstiftning för att förebygga skogsförödelsen, men näson sådan vore ej af behofvet påkallad ; endast på öfvertygelsens väg kunde en ändamålsenligare skogsskötsel vinnas. Advokatsfiskalen Rydqvist fick derefter ordet. Han sökte att försvara statens rätt att lagstifta för den enskilde på den grund, att denna rättighet vore en af de förvärfvade. Då nu staten, enligt talarens förmenande, egde denna rättighet, då blefve den andra fragan den, är rätta tidpunkten nu inne? Att så vore förhållandet, slöt talaren af det allmänna klagomål såväl från konungens samtliga befallningshafvande som ock landstingen och hushållningssällskaperna. Det hade till och med gått så långt, att ordet skogssköfling, vunnit burskap vi det officiella språket. Hr Södermark anmärkte i anledning häraf, att det redan funnes ett lagstadgande, som inskränkte den enskildes dispositionsrätt öfver skogen, nemligen förbudet mot svedjande. Detta stadgande funnes dock endast på papperet, hade aldrig ingått i folkmedvetandet. Med sådana exempel för ögonen hade man inga skäl att vidare lagstifta. Det talades mycket om skogsbrist m. m., men talaren trodde, att om man toge med sig en person, som blifvit uppskrämd af de upprepade ryktena härom, upp till Norrland, skulle denne ej kunna leta rätt på de sköflade skogarne. Slutligen uttryckte talaren den önskan, att antalet af jägeribetjeningen, hvars verksamhet redan hatt så goda följder med sig måtte förökas. Detta borde ej möta något hinder, ty kronoskogarne började numera lemna goda inkomster, Hr Gustaf Ekman på Långbanshyttan ansåg likaledes, att på lagstiftningsvägen ingenting vore att vinna i denna sak. Kunde man uppfinna ett sätt, som gjorde det omöjligt för den enskilde att behandla sin skog så att den ej återväxte, då kunde man tala om saken. Men denna knut måste lösas, ej afhuggas. Hr Henschen instämde med hr Rydqvist och önskade, att lagstiftningen måtte sätta en gräns för den öfverhandtagande skogssköflingen samt ansag, att staten borde för detta ändamål söka tillvinna sig så mycken skogsmark som möjligt. I samma syfte talade äfven frih, A. C. Raab samt hrr Bolinder och Sandbla nämnde äfven omnämnde det bedröfliga tillstånd, hvari t. ex. en del Smålands skogar befunno sig. Stora sträckor af ungskog hade blifvit nedhuggna, och då man saknade tall och gran, tillverkades pitprops af bj Diskussionen förklarades nu afslutad och mötet uttalade den åsigten, att någon ordnad skogshushållning ej kan uppkomma, med mindre lagstiftningen sätter en gräns för sköflingen af den euskildes skog. Sektionen för binäringarne sammanträdde kl. 10 f. m. På framställning af grefve Erik Sparre föredro ljande ämne: Huru sko hushållningssällskapen på verksammaste sätt kunna uppmuntra och befordra den inhemska husfliten Kapten Andersson klandrade uti ett anförande det sätt, på hvilket under ningen vid våra folkskolor. Att lära läsa va vore nog bra, men då detta skedde på bekostnad af andra ämnen, som likaväl försvarade sin plats i folkundervisningen, kunde man invända mycket deremot. Talaren ville dermed ej hafva klandrat den bokliga kunskapen; det vore endast missbruket, som han ogillade. Genom det ständiga stillasittandet skadas barnet, och när det en gång lemnat skolan, har det ej fått lära ett enda handgrepp uti de i lifvet förekommande vanliga göromålen. Då man nu måste öfvergifva tanken på en slöjdskola i hvarje kommun, ansåg talaren lämpligast att hushållningssällskapen med premier uppmuntrade de elever, som visat handlag och färdighet eller verkställt något arbete i husslöjd. Grefve Frik Sparre fick nu ordet och fäste i ett längre anförande, som otta afbröts af bifallsrop, uppmärksamheten på vigten af den föredragna frågan. För att upphjelpa husslöjden, måste man omhulda och bereda densamma afsättning. För vinnande af detta ändamål rekommenderade talaren qvinnorna. Dessa borde, hvar i sin stad, uppmanas att föredraga den inhemska industrien och de produkter, vårt eget land erbjöde. Genom föreningar inom landet och handelsförbund med våra grannar skulle vi sedan verka för hussli sjdens lyftning. Tal. föreslog slutligen, det mötet skulle sasom sin åsigt uttala: 1) att hushållningssäll: aperna skulle befordra ufäervistliing och kning och husslöjd; 2) att afsättning af huss sjdens alster borde beredas genom utställningar; samt 3) att delegerade från de särskilda hushållningssällskapen årligen skulle sammanträda i Stockholm för att rådgöra om föreningens gemensamma angelägen! nheter. Efter en liflig och intressant diskussion, uti hvilken deltogo hrr Sandblad, Södermark, Wistrand och Arrhenius, gillades det af grefve Sparre framställda förslaget. längre