Aftonbladet – 6 augusti 1868, sida 3

arbete, och äfven i denna hade han, tyvärr, öfverträffat hennes bror. Pauls konstsmak var en oäkta och förvärfvad smak; mr Templemores -deremot var tydligen en medfödd gåfva, utbildad genom en lång och omsorgsfull odling. Dora kunde icke säga hur pass rätt han hade i sin teori rörande det sällsynta saltkaret, men hon var tvungen att -medgifva, att den var vida mera antaglig än hennes brors. Äfven i många fall upptäckte hon mr Templemores öfverlägsenhet. Hon kunde emellertid icke fortsätta det smärtsamma arbetet ända till slut, utan kastade ifrån sig boken i ett anfall af förtrytelse och sorg och utbrast i en flod af bittra tårar. Långsam och bedröflig var återstoden af denna olyckliga dag... Paul kom hem mycket sent, men fann Dora sittande uppe och väntande på honom i salen. Han tycktes just icke känna sig så synnerligt belåten dermed. Kanske var han i en sådan sinnesstämning, då tystnad och ensamhet äro mest efterlängtade. Dora var emellertid alldeles icke besvärlig eller efterbängsen och trugade icke på honom hvarken råd eller tröst: Hon endast såg på honom med sin milda, kärleksfulla blick, tilldess hans hjerta började förebrå honom för kölden i hans bortvända blickar och vinkade henne till sig. Hon kom genast, slog sina armar kring hans hals och lade sin kind intill hans. Stackars Dora!, sade han vänligt, du har all sorgen, och du hade allt besväret. Men sörj inte öfver mig. Jag kan nog bära det. Allt är nu förbil Du har träffat henne? Nej, men jag ekref till henue. Hon hade aldrig varit bunden vid mig, men jag gaf EA NE a OL