Aftonbladet – 4 augusti 1868, sida 3

aa VV unde icke undvara benrdran; och som Paul cke var närvarande, lade hon an på John. Mrs Luanz son, som var så tafatt och förn med Dora, blef snart helt munter och g. Denna vackra, mörkhåriga flicka, hvars ainsigte på det mest förtrollande sätt än var ldigt lif och än trånfullt smäktande, ställde Dora i det närmaste i skuggan. Hvad sköneten beaträffade kunde icke heller någon jemörelse komma ifråga dem emellan. Om man rån Dora tog bort strålglansen och de mörksråa ögonen, återstod föga annat än ungdonen och dess fägring. Dora var icke svartjuk på John, men hvilken flicka tycker väl m att bli fördunklad? Hon kände sig lika örbittrad öfver Johns trolöshet som öfver niss Gales koketteri. För öfrigt, huru våsade hon väl sålunda göra sig till för en anan, då Paul var borta? Hon betraktade lem derföre med en sträng blick, hvarom fohn var okunnig och som fyllde miss Gale ned en skalkaktig glädje. Men detta behagiga tidsfördrif räckte icke länge. Florence prang upp med ett okonstladt utrop af: Men hvad tänker jag på som dröjer så änge! Mrs Smith blir väl alldeles ursinnig å mig. Farväl, min älskling! Och med en varm omfamning och en öm ;yss åt Dora samt en nigning för John, skynlade hon bort, tänkande för sig sjelf: Så förargad Dora såg ut, och så listig on är! Men jag gaf henne också bra betaldt erför. Deraf bör man emellertid icke draga den lutsats, att miss Gale menade så illa eller tt hon hade några planer på den fattige ohn Luan. Nöjet var hennes enda lag, och et var rätt behagligt att bli betraktad med n sådan beundran, som den hon hade läst i ir Luans blå ögon. Hvilken söt tlicka! kunde han icke låta